Aftonbladet – 18 mars 1859, sida 3

2:dra scenen. På Ufklippan. Se så, ja ba, nu är den gläjevälsignelsen förbil sade gamle Petter Gädda, i det han, inkorimen i stugan, efter att från klippan ha åsett Majkens afresa, steg fram till lots-far. Det anstår mej inte alls, svarade gubben, som låg i sin lafve, att jag skall få hållas vid sängen i dag också. Jag ville gerna ha sett den synen du såg! Hon kommer kanske igen en gång till innan hon reser. Baraste jag nu plockat bort sakerna, som hon. hade med sej — sådan. qvinna hon:är: sicken butelj ...... det är ingen barnungsbutelj det — så skall vi tala ett allvärsord om det han berättade oss, kyrkelysningen menar jag. Ja, skynde dej, du, jag är i stort spännetag med mej sjelfver. Skall en så, eller skall en så? Det kan bli rödt och svart på bägge hållen. Här är jag nu, du. Och nu tänker jag, du lots-far, vi kunde hålla en sådan der premiss som Göteborgsherrarne håller. Men vi skall fara varliga, när vi väger opp svårigheterna och sätter dem i mätning med samvetet, så att vi inte tar mer i ena nypan än den andra... Men huru känner du nu med sidan din — vill -bållestygnen hugga på alltjemt? Det blir bättre efter det Majken lade på, och om en eller två dar är jag åter på benen ... Du stod bättre palln, Gäddal Åh, jag skyller inte. Men om inte Storke-Pelle hällat i mej hälften af groggfia skan — det var allt ett vackert hjelpedrag af Pelle — så hade jag kanske stått det så måtlligt. Och sen såg inte jag den grufsamma syn, du hade för dej, när styrman slogs öfver bord. Ja, du sa rätt, det var en grufsam syn! Och att då se den stackars kapten. Hade styrman märkt hur kapten ville efter honom,