Aftonbladet – 17 mars 1859, sida 1

Nej, jag vill inte svära falsk ed, herre! En får tänka på domedagen och ungarna, som en skall lemna efter sej. Kanske säger folk både ett och annat om mej. Nå, det stiger mej inte vidare i sinnet, för jag kan säga ett och annat om dem igen, och det går inte på äresak. Men kalla de mej för .. jag villinte sägat en gång... men om det är meningen att det kanske skulle vara jag som haft denderinga morgonsynen, så blir det inte något af, för det anar mej att detligger djefvulstyg i botten på alltihop. Men ifall du med dina egna ögon får se att sakerna just ligga der jag säger — fast Jag icke vill låta det komma för den främmande kaptenen — kan du ändå ha några samvetsskrupler ? Den stackars fiskaren började pusta. Sådan slags frestelse hade han aldrig råkat ut för. Han ref sig i hufvudet, han ref sig på näsan, han ref sig bakom örat. Derpå tittade han åt dörren till stugan, der Pernilla och alla ungarna sofvo. Han tänkte på de varma barnansigten, han nyss hade fått tag uti, och på mormora, som var så samvetsgrann. Men sedan han tänkt i alla riktningar, blef ändå nästa ord: ; Om det är klara sanningen, som j säger, och kaptenen har rätten på sin sida ... Om han har rätten på sin sida? Hvilken skulle icke ha rätt att se upptäckta de saker, som han anförtrott åt döda hustrun! Jo, det låter nog som det vore både rätt och ärligt ... Men för besynnerligt var det med Hjelmen! Ja, i dina enfaldiga ögon. Många se eljest aktningsvärdare ut än de äro, hvaremot många äro aktningsvärdare än de se ut. Just det, ja.... Om jag nu får svart på hvitt — hvad sen ... Ingenting annat än att du då angifver a