Aftonbladet – 17 mars 1859, sida 1

ed — fast jag aldrig vill gå ed på den saken — är att qvinnan hade både ringen och lådan, när jag såg henne. Då var packan öppen. Och jag hade just ärnat mig hem för att tala om fyndet; när Hjelm kom emot mig. Han hade då varit efter drängarna. Nå, skyndade inte herrn sej fram ? Nej, jag vet icke hvad det var för en dumhet att jag ej ville bli sedd ensam der. Jag tog en omväg och var hemma innan de andra kommo. Jag blef sedan mnedkallad till sjöboden, men märk — den uppflutna qvinnan hade nu hvarken ringen eller lådan. Det var konstbesynnerligt ... Men-hvad vill en då komma åsta med ? Tyst ... För en liten tid sedan gick jag på en söndagseftermiddag, när vi icke hade några göromål, upp på kontoret, der jag sett att Hjelm har en liten bokkista. Nyckeln visste jag att han förvarade i pulpetlådan. Hjelm var icke hemma. Men en bok, sade jag till mig sjelf, kan jag väl taga ändå ...... Nå, hvad tror du jag hittade i botten på den kistan? Jo, lådan med en enda dukat qvar och ringen i en liten pappask. Främlingsfiskaren vaggade med ett slags bekymmersam oro hufvudet fram och åter. Åh, det är aldrig möjligt — aldrig möjligt, säger jag! Det är inte dagsens lif i det. Men om det nu är rena klara sanningen att sakerna finnas der, vill du då — emot en sådan vedergällning som du sjelf begär — åtaga dig att ange saken hos kapten och uppgifva stället, der det röfvade är gömdt? Men inte — det må herrn begripa — kan jag ange om det jag inte har sett! Och fan 1 den som tror, herre, att j heller har sett tjufvegods i Hjelmens gömmor.: Holt kramade ihop sin knutna hand innanför rocken. Främlingsfiskaren återtog: