Aftonbladet – 15 mars 1859, sida 3

FESC MAT OCLD SEC BAFULER SRRLBUES STAM KREIS ERA RAERASLETMARe ten har rätt till beforåran, måste ovilkorligen alltid verklig duglighet med den vara förenad. Dessa enkla och, som mig tyckes, ytterst lättfattliga teser ha likväl icke kunnat inses af den store hofförgyllaren i Sv. Tidningen. Här, om någonsin, kan man utropa: Comme les gens d esprit sont betes! För att riktigt göra slag i saken citeras 166 af tjenstgöringsreglementets 1:a del. Denna citation är dock ofullständig, ty Sv. Tidningen har förmedligen förmenat, att första hälften deraf skulle göra tillfyllest för att bevisa huruw rätt hon har, och i hvilken villfarelse jag befinner mig; och derföre Har dn senare hälften blifvit utesluten. Jag vill gerna acceptera idn, att egentligen låta den första hälften af 166 8 gifva utslaget oss emellan; men citerar här nedan denna i sin helhet för fullständighetens skull. Den lyder så här: Som det för regementets tjenstbarhet och esprit är af särdeles vigt, att majorerna ega, hvar och ex för sin tjenst, synnerligen afpassade egenskaper, må regementsehefen, då den äldste kaptenen, eller de som närmöst honom äro i tur, eburn för öfrigt skickliga, såkna: den för ifrågavarande tjenster nödiga falienhet, till ledigvarande majorsbeställning i underdånighet l!öfeslå en yngre, mera passande kapten, ingen inom regementet eller ock inom distriktet; dock blifver det på regementschefens ansvar, utt den sölunda af honom föreslagne eger de förtjenster, som till ett sådant företräde berättiga. . Hvad är väl nu innehållet af denna ? Jo, ätt det är uppifrån och icke nedifrån, eller på höft, som chefen skall utse den inom kaptensgraden till major mest passande. Sålundå är det regementschefens pligt att föreslå den äldste först, ifall han passar; är-nuså icke händelsen, så-skall den andre.i ordningen: befordras: eller passar äfven icke ban, så måste den tredje ifrågakomma till beferdran. Märk, att regementet uttryckligen nämner den äldste, eler de (således minst 2), som närmast honom äro i tur, såsom: varande Jörst ifråga till befordran; ty äro de-fcke passande, då må regementschefen utse en yngre. Nu frågas: är icke just genom detta bestämda åliggande för chefen anciennetetsprincipen lägd i full dag? — Lägges nu härtill hvad slutet af samma anbefaller, nemligen: ansvaret för chefen att väl så sig före inban han befordrar en yngre framföre de först berättigade; så torde väl ingen, utöm sådana som påstå svart vara hvitt, kunna bestrida: att just 166 8 är den mest bestämda grund en regementschef kan hafva för utt efterlefva anciennetetsprincipen vid befordringar ). Må läsaren döma! Att vår hjelte i Sv. Tidn. för sin åsigt citerat just förenämda , och kommit till ett diametralt motsatt resultat, bevisar att han är en förundransvärdtskicklig hexmästare, en riktig Bosco inom tankens verld. Med en sådån lönar icke att strida. OÖsanningarne, misstagen och enfaldigheterna äroi det, föregående lagda i ljäset — nu återståt äfven att visa: insinuationernå och slingerbultarne. Han säger neml.: Men så snart ett sådant (försläg) upprättas, åligger det regementschefen att föreå dem kan anser vara lämpligast, och icke, såsom von, gång hbändt, föreslå efter anciennetet, ehuru n kande en annan, för att på en högre befuälhafvare få hvälfva ansvaret för det oangenäma i: åtgärden, bvilket man sjelf bör påtaga sig Denna föga värdiga anspelning på fördna, af andra möjligen begångna misstag. just nu, är af den natur, att det erfordras mycken fördragsamhet hos den, som är föremå!et för insinuationen, att smälta densamma. , Efter att ha yttrat, att ämnet vore alltför grannlaga, att diskuteras (huruvida ett rättvist sätt att tillämpa grundsatsen: befordran efter förtjenst, nu vore iakttaget), insinueras, att den utnämdeså mycket mindre kunde vara någon favorit, sorh såväl lefnadssom tjensteålder borde fritaga från sådan he-: skyllning. Det mäste således, förmoda vi, våra några andra skäl som till befordran föranledt,, Och strax derefter fortfares: Att man kan vara både duglig i sin närvarande tjenst och ganska aktningsvärd för öfrigt, och likväl med rättvisa blifva till ett högre befäl förbigången ete, etc. ete. Man behöfver just icke vara särdeles skarpsynt att se hvad härmed menas och hvilka som här menas. Allt under den så nyss förut omtalade grannlagenbetskänslans inflytelse, som hindrade att något yttra om utnämningen vid andra lifgardet, kommer detta likväl så vackert framsmygandes, till-uppbyggelse för dem som tro skola, att allt går rättvist och: bra till! Numera är al favoritism och lycksökeripassion utrotad ur menskligheten — isynnerhet i värt lyckliga land finnes dylikt icke mera: ållt går bra och efter rtjenst, med undantag af någon enstaka händelse, då rättskänslan blifvit vilseförd: det är då. ett misstag, och hvilken dödlig :kan ej begå misstag ?) På summa ställe: medgifres likväl, att det är möjligt att myndigheten kan missbrukas. Men då man just på pekar ett sådant fall, Gud bevars, då är det rent ;rtal; då, just då är myndigheten iklädd sin oskuldslaste, renaste drägt! Det är någonting riktigt röde — någonting elegiskt midt ibland de-temligennsinuationerna mot de förbigångnes tjensteduglighet i:den nu bortgifna befattningen! In af de fifigaste slingerbultar,; som förekomma i detta: opus, vill jag här påpeka: Vår hjelte yttrade ungefär i midten af sin afhandling, att insändaren gjort en oriktig uppgift; då-han sagt att regementschefen inkommit med ett förslagn å en tjenst, som icke var på stat. Just deruti, att ordet sfövalngh här med kursivstil uttryckes, ligger slingerbulten; ty nogsamt. känner mannen, att åtminstone en promemoria alltid måste från chefen. inlemnas till närmaste förmån, då en: dylk tjenst. skall tillsättås. För att ou ha reträtten öppeny i fall jag skulle upptaga detta till besyåranide, hvilket hån troligen förmodade ej:skulle ske; hade ban ju alltid tillhands att kunna svara:. Jag char. ej förnekat att ju icke en promemoria afgifvits i saken; men se, förslag var det icke, ty sådånt är för regementschefer förbjädet: att upprättar.. — Att. sekuridehefer vid gardesregementena hafva särskilta åligganden, som kunna tillstädja dem rättighet ätt ingifva sådana förslag, kunde; så trodde han, omöjligt insändaren ha reda uppå: Jag. tänkte derföre trax, när jag läste det kursiverade ördöt: förslag: härunder ligger utan tvifvel-en hund begrafvön! För en hvar, som med-uppmärksamhet-genomläst artikeln i, Aftonbladet för den 24: Febr., torde det vara obehöfligt att erinra om grundlösheten. af den tanvkan, ätt någons rätt skulle blifvit förnärmad derigenom att hr Edholm utnämdes till major; men väl . at: rättvisa, billigbet och praxiss för hans skulldervid blifvit åsidosattas. Sv. Tidn. Har: heltrock låHet ör bisett eller. velat förbise detta.-samt utgått i sin 2endrifning. från rättens: synpunkt. I det. föregående. r jag sökt visa, att äfven från denutgångspunkten lir utnämningen klandervärd, i thy att vederbörande pendlat mot befordringslagens föreskrift: Manser hä af huro klen min motståndares argumentötiön är, lå gående på sidan om ämnet, och upptagande till motbevisning en-sats; som icke ens finnes antydd (ör) Um reglementet i närvarande fall blifvit tilländ-padt, så hade icke den. 4:de.: kaptenen; atan den 2:dre eller den 3:dje i ordningen skolat bli major; då chefen funnit någon af dem(hvilket just var händelsen) ega den nödiga fallenheten. Men det ser nästan ut som hos brigadehefen man på höft. gnat i rangrullan, hvarunder blicken, genom. någon synnerlig tillfällighet, fallit på den juvel, hvars blixtrande: glans så betog all besinning, att man senast utropade: han:och ingen annan! Och såblef det. Vår hofman, krigsministern, teg. Sekund chefen måste: svälja förtreten och Svenska Tidningen jublade öfver att den högre dugligheten ändtligen fick sin — sena ba a PRE lyckligt för andra lifgardet, som i sin brigadehef funnit en målsman för dugligheten och förtjensterna! Nu kan, mån hoppas att detta regemente, som H. M:t konungen vid ett offentligt tillfälle benämde: förträffmv. LENA RN hår SA