Aftonbladet – 14 mars 1859, sida 1

TT ART BE RRD O, tag oss till de döde — se harmens heta tår! Det arma Polens öde 0ss nesligt förestår! Så ropet gick från kojan, från bygdens alla fält; och blodet sken på bojan, med tåren sammansmält. Ur envåldsmaktens hjerna allt jemrens ve gått ut. Men frälsningsstundens stjerna framglänste dock till slut. Förtryckets nyck fick lära af djerft beslutne män att Sverges gamla ära ej strafflöst hånats än: Kring purpurns släp i tider slog ned ett blixtens slag och tände så -— omsider — en folkets frihetsdag. . (SEA Kammarberren friherre Ludolf Cederström besteg derpå tribunen och föreslog skålen för 1809 års män med följande ord: En stor tänkare, tecknaren af Svea rikes häfder och svenska folkets historia, har yttrat, att, i tider af allmän lamhet och förvirring, vid ett tillstånd ar upplöst samhällsordning, der inträder den enskilda bjeltekraftens naturrätt. Gäller icke detta i fullt mått jemväl, när samhällsordningen går en med hvarje stund allt mera hotande upplösning till möte; när idoghetens förvärf icke mera ega någon trygghet mot godtyckets förfoganden; när ett ädelt folk, kämpande mot fiendernas skarvyr, lemnas utan en örå och faderlig omvårdnad, medan de tappres blod i ett planlöst försvar fåfängt förs pilles? Der, om någonsin, gäller det, att icke tr,stlöst qvida öfver fosterjordens olyckor, icke overzsamt försjunka i ci förtviflande förbidan; utav det gäller der, att skarpt fatta i sigte landets fa ra, men ock möjligheten af dess räddning, fast jesluta, djerft och vist utföra detta manliga värf, Sådan var Svegges ställning i början af år 1809, sådant var tänvasättet hos 1809 års, i Mars månäd, till. fosterlandidis bevarande verksamme män, de ädlaste, de utmärktzaiste, de bäste, detta and egde. Då vi med tacksamma bjertan i dag fira det femtioåra minnet. af dessa utomordentligt vigtiga, i Sverges öden så afgörande tilldragelser, som bildade en vändpunkt för långvariga lidanden, en utgångsPunkt för sälls re skiften, huru skulle vi kunna förgäta vår skulcf af kärlek och erkänsla till upphofsmännen och utförarne af 1809 års så nödvändiga, som lyckliga statshväifning; ty denna statshvälfning var icke sådian andra länder stundom bevittnat, en 3orm, som härjar, ödelägger och nedbryter allt, som kommer i dess väg, och i sin framfart tyckes njuta åf sjelfva f rstörelsens vilda fröjder; den var fastmera en :fäkt af frihetens egen, friska, upplifvande vind, det urgamla Svithiods lifsluft; den var en vårens här okl, som väl bryter isarnes hämmande fjettrar, förfagar, de tunga dimmornas här, men ock under en klarnad himmel snart går att öfver en befriad mark sprida frön tills ny grönska och nya skörd år! Öfvertygade, som vi äro, att i mensklighetens verld icke herrskar ett oundvikligt ödes blinda. lek, men ått der, inam de af en högre verldsstyrelse utstakade gränser, råda menskliga krafter med viljans sjelfbestämning och handlingens fria val, återkallom idag, uti vår hligkomst, med vördnad och tacksamhet, 1809 års höga och ädla gestalter! A Helsom med dessa känslor bilden af Georg Adlersparre, e1:inrom oss huru han, med tankens allvar på sin panna, med godhetens leende i sin blick, med bjertat Fågande för det ädla och stora, egde, i. sitt allmänt; erkända, genom hela sin enskilta och offentliga bana förvärfvade, aldrig förnekade, vidsträckta personlig:a anseende den kraft, som fordrades för att samla kring sig förtroendefulla och hängifna vänner, osvikliga deltagare i det betydelsfulla företagets både faror och ära. Helsom med dessa känslor minnet af tarl Johan Adlercreutz, den beundrade härföraren, Finlands älskling och föresyn, hjelten vid Sikaiocki, som, när det borgerliga krigets olycksdigra skyar förmörkande skockat sig öfver Sverges hufvudstad och landamären, trädde fram, omgifven af en handfull ädelt dristiga män, och med rådig beslutsamhet vred blixten ur det äskfyllda molnets sköte och makten ur det förblindade enväldets hand, och, mild mot den öfvervunne, återgaf, utan blodutgjutelse, utan förföljelse, åt Svea folk rättigheten att sjelf. bestämma öfver sin framtid och sitt nationliga väl! Uti ett oskiljaktigt sammanhang betrakte vi de båda, till ett gemensamt mål samverkande, hvarandra stödjande företag, genom hvilka dessa frejdade män grundlagt en framtid af ordning, trygghet och lugn för vårt land, återställt dess rättstillstånd och frid samt beredt en icke svag, men lagbunden konungamakts med en befästad, sansad folkfrihet efterlängtade förening. Helsom derföre äfven med heder och tack alla de män, hvilka trofast och kraftfullt slöto sig till dessa behjertade banerförare för frihet och ljus! Och dem af oss, som, bland de många hädangångne af 1809 års fosterlandsälskande mannakrets, egt någon oförgätlig vän, någon huld anförvandt, — en älskad fader — må det vara oss förUnnadt att, med tillgifvenhetens värme, med den sonliga känslansrörelse, nedlägga en tacksamhetens minnesblomma på den saknades redan länge tillslutna grift! Men helsom äfven, och det med-både glädje och vördnad, de ädelsinnade, de aktningsbjudande män, verksamme deltagare i 1809 års hvälfning, hvilka vi i dag ega den lyckan att sluta i vår krets. Dethar af en mild försyn förunnats oss att på en dag, då vi samlats till firande af 1809 års stora minnen, här få egna en tacksamhetens vördnadsgärd åt hr grefve Carl Henric Anckarsvärd och dess broder hr ötversten Åvgust Anckarsvärd. För det sanningstrogna minnet ramstår härvid den lifliga och lifvande inverkan leras ungdomligt spänstiga viljekraft utöfvat på det ör vår räddning oundgängliga och lyckobringande öretagets framgång; huru de ingöto sin själs eld ch hänförelse hos de möjligen ännu tvekande; Huru leras redliga nit, då och alltid varit med öfvertyselseps fasthet och hjertats oförsvagade värme egnad it fosterlandets väl och mensklighetens sak; huru de, in under representantkallets pligttrogna utöfning, ån under jordbrukarens hedrande yrkesmödor, under rens lopp bevarat ungdomskänslans friskhet vid det nu: på höga ålderdomen oaflåtliga bemödandet, att ullkomna och förbättra det sämhällstillstånd, detvid nannaåldrens inträde så kraftigt bidragit att värna ch befästa! Deras närvaro, jemte närvaron af de å ännu öfrige af 18069 års män, som vi här fått omlåta, och af de båda anförarnes aktade söner, herar denna fest och skänker, den fdess skönaste rydnad. Mine herrar! På minnets himmel skola, likt glansika stjernor i en skön konstellation, med strålände larhet; i broderlig förening, evärdligt framstå dessa ördade namn, för hvilka vi utbedja oss att få höja tt hjertligt lefve -Lefve 1809 års män! Lefve minnet f Adlercreutz och Adlersparre! Lefve grefve. Carl Tenric Anckarsvärd och öfverste August Anckarsvärd! Detta tal, helsadt af lifligt jubel, följdes af lenna sång: N 1809 års män. Melodi: Ö, yngling, om du hjerta har, c I stormen mot de nakna ref, I kolsvart midnatts-stund, Det gamla Sverges ståtsskepp dref Vräkt uppå klippig grund. Ej log en stjerna mer ur sky — -VR Rn RR