Aftonbladet – 14 mars 1859, sida 1

ICIHNUO ar sedal raddauc valt foOSterlanas Sjella I ständighet, störtade enväldet och föranledde grundläggandet af den lagbundna -frihet landets innebyggare sedandess åtnjutit, firades i går genom en på samma gång enkel och storartad fest uti den rymligaste lokalhufvudstaden hade att för :sådant ändamål erbjuda. I festen deltogo medborgare utur alla samhällsklasser till ett antal af inemot fyra hundrade. personer. (Flere hundrade lära på lördagseftermiddagen och söndagen, sedan det bestämda antalet inträdeskort var antecknadt, ha förgäfves sökt tillträde.) Presidiet vid festen fördes af f. d. landshböfdingen G. Montgomery (finska krigets historiograf), och bland deltagarne syntes äfven rikets ständers justitieombudsman häradshöfdivgen Wester. De herrar, som åtagit sig att föreslå de :Å skålar, som vid tillfället skulle tömmas, och Å hvilka herrar bildat den festkomite, som träffat de nödiga anordningarne, hade å samtlige deltagarnes vägnar till festen inbjudit följande ännu qvarlefvande deltagare i 1809 års statshvälfning, nemligen grefve Carl Ienric Anckarsvärd, generaladjutanten August Anckarsvärd, majoren v. Matern, öfverstelöjtnanten Törnebladh och assessorn Carlqvist (var 1803 handsekreterare hos Georg Adlersparre). Derjemte voro inbjudna de båda egentliga revolutionschefernas söner: öfversten baron Adlercreutz, grefve C. A. Adlersparre och kaptenen G. Adlersparre. Deltagarne samlades omkring kl. 7 på aftonen uti de intill hr De la Croixs festsal belägna smårummen. Kl. inemot 3,8 anlände grefve Anckarsvärd och infördes af festkomiten till de inre rummen, derunder lifligt och vördnadsfullt -helsad från alla sidor. Strax derefter skedde intåget i festsalen med de af festkomitåns ledamöter inbjuäna herrarne i spetsen. Orkestern uppstänade dervid Haeffners herrliga festmarsch Väkingasäten, åldriga lundar. Den rikt upplysta festsalen var sroakfullt prydd. I fonden var anbragt em dekoration ;Jaf sammanfogade svenska, norska och danska flaggorna, i midten deraf en transparent, derå lästes i blått och guld på hvit grund orden: Den 13 Mars 1809 Derunder syntes trenne sköldar med namnen Adlersparre, Adlercreutz och Anckarsvärd i gyllene bokstäfver i blått fält. Nedanför denna dekoration var talarestolen placerad, omgifven af standarer och lefvande växter. pelarne rundt kring salen voro anbragta främmande nationers flaggor. Sin skönaste prydnad erhöll slutligen festsalen genom närvaron å galleriet af ett stort antal inbjudna damer. Festen började med intagandet af en enkel, men väl anrättad supg, som serverades å 3:ne salens hela längd upptagande, med vaser och blommor smyckade bord. Efter någon stund äskade landshöfdingen Montgomery ljud och tillkännagaf, att en deputation från arbetareföreningen infunnit sig. Deputationen, bestående af tre nämde förenings ledamöter, inträdde, och en af de deputerade framförde å föreningens vägnar en helsning, tillkännagifvande att arbetareföreningen, som samtidigt var tillsammans för att fira minnet af den 13 Mars 1809, önskat få uttrycka sin innerliga. och djupa tacksamhet för de män, som ufförde den statshvälfning, hvilken då räddafde fäderneslandet, och af hvilka män man ha de sig bekant att några bland de få qvarlefv; inde veteranerna voro här tillstädes. Hr Mr )tgomery tackade deputationen för den uppmärksamhet arbetareföreningen visat det här församlade sällskapet och för det deltag: ande den uttalat för ett dyrbart fosterländskt minne, bedjande hr Montgomery dåeputatiom en till arb-tareföreningen framföra uttrycken af denna sällskapets tacksamhet. Efter måltidens slut och sedan båfanue blifvit framsatta besteg ålderspresidente m hr Montgomery tribunen och föreslog med några enkla och varma ord en skål för H. M. konungen och det kungliga huset. Skålen dracks under lifliga hurrarop och följdes af fe Iksången. Den nästa skålen föreslogs af hr August Blanche med följande ord: Staterna, liksom individerha, ha sina krämpor att genomgå, innan de bli genomluttr ade och fullvuxne, och Sverge har icke haft de lindigaste. Mer än en gång har det tyckts ligga på sitt yttersta, det har burit blodig panna flera gånger än man ens binner uppräkna, det är ärrigt från Jijessan till fotabjellet; och likväl står det sig ännu, står upprätt. och fritt. Det bevisar att vårt land bär godt läk-kött och goda huskurer. , Svårt var det under de danska unionskonup garna. Unionen, de tre nordiska rikenas förening var en vacker tanke, tänkt af en drottning, en qvinn:a, men förfuskad af kungar och vaän. Den törnade. snart emot danaregenternas egennytta och grymhet, och nog hade derföre Engelbrekt, Sturar och Wasa fullt upp att göra, för att kwana befria oss från den. landsplågan. Men Sverges oberoende var dock aldiig allvarligen hotadt, folkets egentliga must ochj merg var dock i behåll ocb. icke ens en flinta ur den: gamla gränitgrunden förlorad. Bedröfligt såg det ut vid slutet af Carl XII:s regering. Landet Wlödde ur oräkneliga sår. Men den sårade var ett lejon; som långsamt drog sig tillbaka, alltid med blicken stadigt fästad på sin fiende, alltid med ramen sträckt framåt, alltid fruktadit,. alltid farligt att nalkas. Lejonet på de tre strömmar är ett intet mot lejonet i sitt bo. Sverge förlorade mycket, men det behöll dock Finland och stod ännu qvar på en försvarlig bredd af tysk botten, och det lade ökat sin lagerskörd, som tyngde och länge tyngde på händelsernas våg. Men ännu hemskare var 1809, detta olycksaliga år, som mulnare än någonsin hvälfver sig öfver den arma, lidande, förtviflade fosterbygden. Krig mot nästan hela verlden, olyckor och förräderi på alla sidor, och enväldet hårdnackadt midt uti. Finland förloradt, landets alla materiella tillgångar uttömda, dess ungdom släpande till slagfälten och döende innan den kom dit; inbördeskriget, snart en nödvändighet vorden, redan höjande brandfacklan; kossackernas hofvar trampande våra fäders jord! Steppernas vilda horder ville vattna sina hästar vid Mälarens strand, likssm de några år senare gjorde vid Seinflodens. Till Seinen kommo de, men till Mälaren kommo de ej, och dit skola de med Guds hjelp aldrig komma! (Nej! Nej!) Guds hjelp den 13 Mars 1809, det var revolutionen, och Guds redskap voro de män, som trädde i spetsen för densamma, och derföre skall minnet ai denna dag alltid bli heligt, åtminstone för sannt svenska hjertan. Men är det väl öfver en olycklig, nästan medvetslös kon ngs fall som ett ädelt folk 2 AA om RR KE Ne ; NN — ——--z— nn ww oOoOovn22mvrou sipirmamppopJiiMJ———— ———-r-r-— i — — OO :—— ——nn-— CX Np RN — 1 LR Rh AN ER Må KE fe RS MR OC mA