Aftonbladet – 12 mars 1859, sida 3

tillagga kejsaren, ar nollning och logn. un pröfning af frågorna på diplomatisk väg är inledd; ingenting berättigar att antaga, att icke utgången skall leda till. den allmänna fredens konsoliderande. Konung Gustaf IV Adolf. För att något närmare erinra om karakteren och sinnesbeskaffenheten hos den konung, som en 13 Mars 1809 blef urståndssatt att fulllja sina egensinniga och vanvettiga. planer och att störta landet uti inbördes krig och ohjelpligt förderf, anse vi oss böra meddela en karakteristik öfver denne monark, gjord af en Derson, hvars omdöme har det i ppersta vitsord, då han så väl haft godt tillfälle att :ära känna konungens personlighet och tillika med stor loyautå och tillgifvenhet för konungahuset förenade en omutlig sanningskärlek, hvarigenom han fullt opartiskt kan uppfatta förhållandena. G. J. Adlerbeth slutar sina historiska aneck.i gar med följande teckning: Ett och ett halft år återstodo af den clycklige konungs regering, som varit ämnet för dessa anteckningar, hvilka jag ej har mod att fullfölja. De skulle förete en kedja af missöden, hvaraf flera länkar redan äro vidrörda, men hvilka i sin fortgång blefvo allt mer och mer bedröfliga. De voro vållade dels af karaktersfel hos regenten, dels af hars oförstånd, dels af sällsynt vidriga händelser, hvilka sammanträffade för att störta både honom och haris rike. Gustaf Adolf regerade i en tid, då en konung icke kunde begå fel ostraffad. Han egde dygder, men beviste genom sitt exempel att dessa kunna vara onyttiga, ja äfven skadliga, om deras utöfning ej styres af urskilning och försigtighet. Således urartade hans gudsfruktan till svärmeri och vidskepelse, hans rättvisa till en kall känslolöshet, hans. ordentlighet till en småaktig uppmärksamhet på former, hvilka han ansåg för hufvudsaker. Denne herre var ingalunda hvad man kallar dum eller slö. Hans begrepp, innan han fattat fördomar, var riktigt och sundt. Det vr ej egentligen förstånd han saknade, men förståndet saknade vidd. Deraf kom, att han i många ämnen fällde sanna omdömen; att han uttryckte sin mening både skriftligen och muntligen redigt och klart; att han uppgjort för sig sjelf ett regeringssystem, som han oafbrutet följde, nemligen att vara på sin vakt mot favoriter, och att aldrig gifva löften. I dessa omständigheter torle man ock igenkänna frukter af den i många afseenden goda uppfostran han fått, äfvensom i andra fall verkningarne röjde sig af hvad som i bildningsvägen blifvit förfeladt. . Gustaf Adolf hade en informator af sällsynta kunskaper och snillegåfvor. Han sökte dana sin höge elev till en verklig upplysning, att skärpa hans förstånd, öfva honom till arbetsamhet och lämpa alla hans grundsatser icke allenast i allmänhet efter det ansvariga och pligtfordrande kall honom väntade, utan isynnerhet efter det landets beskaffenhet han skulle komma att styra, och som till sin välfärd behöfver en konung af måttlig ärelystnad, af sparsamr het och ordentlighet i sin lefnad. Flere af de kavaljerer, som vårdade Gustaf Adolfs uppfostran, instämde berömligen i Rosensteins plan och bemödanden; och bör man isynnerhet göra hans vice guvernör, friherre Carl Adam Wachtmeister, rättvisa för sådana förtjenster. Konung Gustaf II sjef — ran måste medgifva det — tillät att hans son undervistes ifrihetsprinciper. Rosenstein, sade han, må gerna informera honom såsom filosof: han kommer nog ifrån filosofien när han blir konung. Man vet att orden filosof och jacobin nästan togos som synonyma. Deremot skämde Gustaf III obotligen bort sin son genom faste och etiketter ända från vaggan. Han fick aldrig åka ut, utan att omgifvas af drabantvakt, och barnet anmärkte ganska tidigt, att han i detta mål njöt en ärebevisning, som ej lemnades hans mor. Handkyssningar och publika spisningar understödde ett högmod, som äfven på mödernet kunde synas ärftligt. Sällan eller aldrig fick prinsen leka med ålders-likar, och när det skedde, bibehölls skilnaden i rang under sjelfva nöjena, på ett sätt, son: både betog dessa deras glädtighet och den dermed påsyftade nytta att lära lefva med andra. När härtill kom, att lynnet var utaf naturen trögt och utan liflighet, stelnade den unge prinsen i uppväxten till en representerande bildstod af kunglighet; och med högmodet följde envishet och olust för arbete. Tvånget, som åtföljde sjelfva tidsfördrifven, alstrade en böjelsc att tvinga andra. Det hörde till etiketten, att der unge prinsen skulle flitigt besöka spektaklerna. Han hade för ringa. inbillningsgåfva att af dem roas. Detta märktes, och jag hörde många tacka Gud derför, emedan Gustaf III var mycket begifven på detta nöje, hvilket ansågs som en rot till allt ondt: likasom vägarne till prinsars förderf icke vore oräkneliga, och det närvarande onda alltid det värsta. I biskop Flodin hade kronprinsen en religionslärare. somej heller. gaf den lyckligaste bildning åt hans grundsatser. Afsagd fiende af den så kallade neologien, inskärpte han hos denne herre en sträng och ofördragsam ortodoxi, som väl öfverensstämde mec hans af naturen mjältsjuka lynne. Skriftens yttranden, att all öfverhet är af Gud, att Gud gifver stundom folkslagen konungar i sin vrede, att man mäste lyda äfven de genvördiga m. m., och framför allt att konungar äro gudar på jorden, fattade djupt fäste i detta unga sinne och förhöjde begreppen on konungamaktens oinskränkta rätt till blind lydnad. Tilläggom, att kronprinsen inträddei frimurareorder vid femton års ålder, under den fanatiske baron Reuterholms anförande, som ännu ytterligare vände hå n åt andeliga mysterier; och tror jag mig känna, stt man genom sublima operationer sökt styrka hans öfvertygelse om deras sannfärdighet och nytta. Hvad intryck kronprinsens första: deltagande i re geringen 1791 gjort på bans sinne, och huru nedsla get det blef, dä han vid sin herr faders återkomst måste på nytt blifva undersåte, har jag på sitt ställe antecknat. Hvad verkan Gustaf III:s mord skulle åstadkomma på tronföljaren vid 13!, års ålder, kan man lätt föreställa sig. Det är en sanning att har med möda af sin guvernör kunde öfvertalas att emottaga kronan, och midt under de mest öfverdrifna begrepp om konungars företräde framför andra död liga, röjdes sedermera under lopppet af hans rege ring ej sällan en ledsnad vid denna höghet och ev åstundan att framdeles få nedlägga denna börda Hans mjältsjuka om hösten 1792 gick så långt, at man tviflade om hans förnuft var väl bevaradt. Bland andra prof af oreda i hufvudet åberopas, att han förestält sig dagarne i veckan hafva hvar sir särskilta färg, t. ex. att måndagen var hyit, tisdager röd o. s. v. Säkert är, att man allvarligen öfverlad om han ej borde förklaras sinnessvag. Man sade öfverljudt, att han aldrig kunde komma på tronen. Konsultationer anstäldes med läkare; och skola riks drotsen. och generaldirektören af Acrel hufvudsakligen genom sina yttranden afvändt det ifrågavarandt beslutet om hans uteslutande. -Widens anpnyma bre; Levisar, att dessa planer transpirerat. Under de följande åren af minderårigheten nutmärkte han vid flera än ett tillfälle förstånd och ståndaktighet. Dessa egenskaper visade sig äfven ef ter anträdet till regeringen. Mycken hushållaktig. het) och ordning jemte rättvisa och oväldighet lof: vade nationen en önsklig styrelse. Men det förtroende han visade landshöfdingen Rosenstein.ochstaätssekreteraren Rosenblad, väckte afund :hos öfverstekammarjunkarer. baron Taube, som med en svuren förbittring mot franska revolutionen och de så kal lade filosoferna, vizste måla Rosensteins grundsatse: såsom med dessas instämmande och följaktligen far