Aftonbladet – 12 mars 1859, sida 3

lliga, samt tillade att nationer sade, det: konungen af i nämde båda personerna lät styra sig. Detta uppI tände -misstankar. Det inflytande de egt och jag al: ; drig tror dem missbrukat, minskades; dock bör till ; Gustafs Adolfs heder erkännas, att han med förtro? ende hörde sina embetsmän,. gjorde afseende på de-? i ras råd, tillät ej den-ene att blandå sig i den an: i dres göromål, och i allmänhet ingen obehörig att be fatta sig med regeringsärender. En annan af hans, goda egenskaper var tystlåtenhet och betänksamhet, Besluten fattades med mognad och höllos. hemliga. ill dess de verkstäldes. Verkan af allt detta visade. ig i flera goda ekonomiska författningar, som wid:s i togos. Emellertid vannbaron Taube mycket förtroI ende, nästan såsom ett arf efter Gustaf III; ochnär I han några år efteråt afied i Tyskland, föreslog baron Armfelt en minnesvård öfver honom, med eninskrift, hvari han kallades Gustavi IV Adolpbi alter Parens. En annan exfavorit, som återsteg till förloradt anseende, var general Toll. Det är efelbart, att dessa tvenne män bidrogo att utveckla och stadga. konungens despotiska böjelser Norrköpings riksdag blef en ny anledning dertill: Striden emellan hans redan fattade öfverdrifna begrepp om sitt prerogativ och den frihetsanda, som rådde ibland ständerna, särdeles adeln, vållade miss: nöje å ömse sidor. Konungens rådgifvare styrkte honom att visa fasthet, och sättet att ledå riksdagen urartade till våldsamhet och försämrade nationens tanke om sin unge konung, som hittills varit allmäht älskad, mycket för faderns olyckas skull och mycket för den stadga och jemnhet han hittills visat i sitt. uppföravde. Ännu mera förlorade kan genom resan till Ryssland. Kejsar Pauls nyckfulla despotism; så till sägandes dyrkad af den :blindaste lydnad; var 4 Gustaf Adolfs ögon ett mönster till efterföljd. Många ryska former infördes i Sverge: ett slags korporalism 1 alla militäriska detaljer; en så sträng uniformomani, att general Liljeborn arresterades för det han en morgonstund, utan att vara .tjenstgörande, gått ut i surtout och med rund hatt. Konungen nästan snörde sig och alla militärer i obeqväma uniformer. Surtouter fingo ej i tjensten synas, ehuru hög köldgraden var. Emellertid: blef konungen mer och mer. ledsen i sammanlefnaden. All glädtighet vek ifrån hans -hof; der knappt någon i hans närvaro vågade väcka ett samtal. Ofta var han ock svårmodig; och när hans svärfar, arfprinsen af Baden, afled på resan ifrånStockholm, gjorde han sjelf-den bedröfliga ån märkning, att han förde olyckan till dem, som ban besökte-eller som besökte honom. Kejsarinnan i Ryssland och konungen af Preussen hade begge dött nyss sedan han varit deras gäst; nu hände detsamma: hans svärfar, när han knappt lemiöat sin mågs hof, att förtiga, det tvenne prinsessor, åt hvilka han varit mycket nära att ge sin hand, äfven aflidit. . Resan till Baden förderfvade konungen alldeles, Der blef han omgifven af franska emigranter, som... sträckte honom bedjande händer, af bourbenska emissärier, som omtalte de franska kontungarnes gamla .: förbindelser med de svenska, af stämplande engelsmän. Högmodet underhölls af smicker, som bibrin-.. gade honom den för hans kortsynthet möjliga öfver. tygelse, att han var utsedd att frälsa Europa ifrån. ,. förtryck. Och just i detsamma framställde hertigenå ;af Eughien mord Napoleon såsom en tyrann oeh;; Jungs förklaring af Uppenbarelseboken såsom anti-,; christ: Kanhända sjelfva namnet Gustaf. Adolf icke , var overksamt att exaltera konungens begrepp. och: gifva honom hopp att likna sin store likoämde före. trådare. Hans hufvud var så inskränkt, att han ej kände sin inskränkning, och svärmeriet sade :honom,.; att till storverk icke behöfdes annat än Guds ome-. delbara vilja. Fp I Baden blef konungen i ökadt mått dyster; tyckmycken, våldsam och envis, . Kall och frånstötande i sitt umgängessätt, visade han aldrig oftare eld än i utbrotten af sin vrede. som voro beledsagade med. ohöfligheter, ja emot underbafvande med hugg och slag. En i Tyskland tryckt broschyr förvarar minnet af ett uppträde i Carlsruhe, då en 3 ster lät vänta på sig till middagen vid. h och då denne intagit sin plats bredvid drott som med honom begynte ett samtal, samt konungen genom tecken förgäfves låtit henne förstå att han, önskade slut derpå, utbrast han slutligen med dundrande röst: Taisez vous, Madame, je vous Tordonne, Efter återkomsten till Sverge tycktes han till:och med hafva förlorat den kärlek för sitt folk, som han i de första regeringsåren ådagalagt. Han fann sven-. sken styfsint, ovillig och tung, och gaf tyska nationen ett-utmärkt företräde. Lika Hård som sträf var han, då fråga var om bestraffningar, alltid af den strängaste meningen, och då det angick -belöningar, alltid färdig med den -apmärkningen, att den förtjente blott gjort sin skyldighet. De så kallade majestätsbrott eller smädeliga utlåtelser omöfverheten, hvilka Gustaf III så föråaktat, att han merendels förbjudit deras upptagande vid domstolarne, beifrades meädxstörsta allvarsamhet och bestraffades vanligen med högsta kroppsplikt. Allt hvad som liknade triketskänsla väckte bans misstänksamhet. De oskyldigas e utlåtelser förekommo honom förgripliga. Det ej sällan i allmänna. tidningar nyttjade talesätt: vi hafva här haft stark vinter, eller vi vänta med otålighet underrättelser m. m. ansågs för otjenligt, emedan blott regerande personer stilisera sig Vi, och förbjöds i svenska tryckta papper! Man kan tänka med hvad noggrannhet alla utkommandeskrifter granskades vch huru tryckfriheten blef behandlad. Också hade konungen en verklig afsky för Böcker. Hans förlägenhet var synlig, om en författare presenterade hoaom sitt arbete. Sjelf läste han icke andra böcker ån bibeln och reglementet... När ett boktryckeriupphäfdes, väckte det hans glädje. Freden, några goda år och oklanderlig invärtes styrelse (det är redan nämdt, att konungoni de rege-ingsärenden, som ej voro ämnen för hans fördomar, hörde sina embetsmän med förtroende: gynnade emellertid Sveriges finanser och allmänna ställning vill den grad, att 1805 fråga var om ej någon del if bevillningen kunde eftergifvas. Men i stället blef letta år epoken för konungens deltagande i koalitioven emot Frankrike, och ehuru de ingångna förbindelserna i början ej syntes medföra betydlig våda, var det, med konungens karakter, Sverges svaghet och Napoleons kända skicklighet att spränga koalitioner, icke allenast lätt att förutse, det de äfventyrtigaste följder efterhand kunde vara att befara, utan örfattaren till dessa anmärkningar vågade redan gis: sa, att ett krig för Sverge kunde begynnasi Pomern och slutas i Finland. å Konungens högmod och öfverdrifna anspråk. blotttällde honom numera nästan oafbrutet för söndring med sina egna bundsförvanter. . I befälet öfver sina trupper fordrade han omöjligheter; men, det som, värre var, i farans stund brast honom personligt mod. Detta visade sig vid beskjutningen af Stralsund. Han hade redan förlorat all kärlek : ifrån dennastund förorade han aktning. Efter återkomsten till Sverge var han sig och andra till besvär. Med möda kunde han förmås att återvända tilldet språkfria Stockholm, som förgäfves sökte mildra hans misslynne med illuninationer och ärebetygelser. I -sina konseljer, der öfverläggningarne mest angingo medel till krigets ntörande, bemötte han sina högsta embetsmän, som sjorde föreställningar emet orimliga gärder, med eder ich slag med näfven i bordet, Då fördenskull presiden:en Lagerheim begärde afsked, blef det vägradt. Dessemellan lefde han instängd cch nästan osynlig på Haga, så mycket otillgängligare, som välmenta råd togos för frondering, och berättelser om hvad som var misshagligt blottställde berättaren för befallning att bevisa sin uppgift Sädanthände chevalier Rodais, som genom h. exc. grefve Stedingk wnmälte, att ban hört ett rykte om vestra: armensi uppbrott i Mars månad 1809, hvarföre R. måste träda i arrest. Han satt der tilldess om få dagar hädelsen officielt inberättades, och några behjertade i