Aftonbladet – 12 mars 1859, sida 2

ÅA Apr dr ER NE DSNÄAEOTE — LRNE RS MER började Gustaf Adolf något stilla sig, och när han hörde excellensen Klingsporrs med fleres försäkran, att man ej ville göra hans person något illa, stod han helt orörlig på golfvet för att afbida hvad som skulle bli af. General Adlercreutz befallde nu, att dörren skulle öppnas, gick sjelf emot de beväpnade och förmanade dem till stillhet; emedan det var så ordnadt, att de i vidrigt fall blottställde sig för olycka... Den, som med största ifver. och styrka sökte försvara konungens person, var hans lifjägare, hvilken dock snart blef afväpnad och försäkrad, att regenten ej skulle misshandlas. Då saktade sig alla, utom generaladjutanten af Melin, som ropade: Fräls konungen och. fäderneslandet. General Adlercreutz gick emot honom, ryckte käppen af honom, sägande: I dag är det jag som befaller. En af de närvarande hade sprungit .upp till drabanterna, som: voro i öfre pelarsalen, hvilka kommo trapporna utföre för att försvara konungen. Då gick Ulfsparre emot dem och yttrade: Kamra:rer, stillen; eder, gören ej denna scen blox dig, jag bedyrar att vi ej skola göra konungens person något illa — hvarefter de småningom gingo tillbaka. Kaptenlöjtnanten Lewenhaupt, generaladjutanten Melin och öfverstelöjtnant Berger blefvo tillsagde att gå i arrest och Arnell befalld att föra dem uti generaladjutantsflygeln samt der bevaka dem. Hans excellens Klingsporr och general Adlercreutz gingo till H. K. H. hertigen, för att berätta hvad som skett, och anmäla, att de närvarande beslutat anhålla, det H. K. H. ville, intilldess 1ikets ständer kunde sammankomma, antaga riksstyrelsen såsom riksföreståndare, hvartill H. K.H. samtyckte. General Adlercreutz, som generaladjutant, ombesörjde vakters och patrullers utsättande omkring slottet m. m. till ordningens bibehållande. ; Då general Adlercreutz gicK till H: K. H. hertigen, befallde han v. Otter m. fl. att hafva uppsigt öfver konungens person. När han återkom, voro dörrarne till konungens rum tillskjutna. Han frågade då med häftighet: Hv.m är: inne hos konungen? men med detsamma han steg öfver tröskeln, sprang konungen ut. genom den motsatta dörren; general Adlercreutz ropade då: Konungen springer ner, följ ejter. Somliga sprungo, men blefvo uppehållna i korridorerna. Hofjägmästaren von Greiff, som var i det yttre rummet och hörde ropet, sprang, jemte flere. andra, stora trappan åt vestra hvalfvet, för att möta Gustaf Avlolf, som han trodde skulle komma ner i norra hvalfvet, hvilket ock skedde. Greiff mötte konungen 8 å 10 steg in på borggården i fullt språng med hatten. på sig och värjan i handen, ämnande sig till vestra hvalfvet. Konungen hade, kort före sin flykt, tagit general Strömfelts värja, honom ovetande, under. det han tagit honom i famn, och beklagat sig för denne, hans faders bepröfvade vän, som :hade varit närvarande vid h2ns födelse. Då konungen kom Gre:ft nära, hejdade han sig något, krökte armen tillbaka, för att med eftertryck stöta värjan i hans bröst; men Greiff parerade med venstra handen, så att. klingan körde upp mellan rockärmen och armen, gjorde der en repa och gick ut vid armbågen. Greift tog monarken omkring axlarna, sökte förmå honom återvända, med föreställning, att han blottställde sig; men konungen ropade på hjelp, skrikande: släpp mig, släpp mig! Sjelf tillägger v. Greiff. i sin berättelse om förloppet: Just som jag fick in konungen till hvalfvet, kom en arbetskarl, som jag tyckte, från porten, der han förmodligen varit sysselsatt att hjelpa konungen ut, och fattade i begge armarne på mig och ropte, tillika med konungen; om frälsning och hjelp: Konungen är öfverjallen, kom, vi skola försvara vår kung. De la Grange, som jemte Adlercreutz hade förföljt. konungen, tillkom i detta ögonblick. I den häftiga fart de la Grange då var, gifver han vedbäraren en så kraftig stöt, att han blef sträckt till marken, då värjan lossade ur handen på konungen och drogs ur rockärmen, hvarefter de la Granze och Greiff gemensamt uppburo konungen till dess rum i slottet. Under vägen ropade den fångne konungen till alla förbipasserade poster: skjut! — hvarpåde la Grange hotade med handen, föregifvande att konungen vore sjuk: Gustaf Adolf var då mycket blek, yttrade sig må illa och ville stanna, dåGreiff sade honom: Eders Maj:t får hvila sig, då han kommer upp. De närvarande togo och buro honom upp, general Adlercreutz gi kx förut och visade vägen genom korridoren t::: östra hvalfvet, Uti galleriet hvilades en stund, medan en giek omkring och öppnade dörren till hvita rummet, dit konungen: fördes. Han mådde illa samt kriktes. Konungens lifmedikus efterskickades; då man bad honom dricka vatten, för att lindra plågorna, vägrade han det, men efter flera förnyade försök derom, tog han glaset, drack och sade: för min hustrus skull! Hos konungen sattes nu vaktaf tvenne officerare, som ordentligt ombyttes. Till enkedrottningen gick hettigen och berättade tilldragelsen, försäkrande: att icke hans äregirighet, utan -konungens olyckliga styrelse och rikets iråkade elände vore orsaken till den. Hon började häftigt gråta och yttrade: Jag har lefvat en dag för länge i Sverge Till drottningen på Haga skickades riksmarskalen grefve Fersen med underrättelse om hvad som skett; han stannade qvar hos henne hela dagen. Regeringens ledamöter sammankallades hos hertigenz Hertigen anmodades då att emottaga riksföreståndarebefattningen, en proklamation uppsattes och underskrefs, hvilken genom rikshärolden kl. 3 -e. ms. publicerades å torgen på vanligt vis. Proklamationens innehåll var följande: VI GARL c. c. Göre veterligt: att selan genom inträffade händelser Hans Kongl. aj:t blifvit urståndsatt att vårda rikets anger gna trender, hafva Vi, såsom a närmaste och enda fullmyndige ättslägg af den kongl. familjen, funnit Oss föranlåtne att tills vidare, i egenskap af. Riksföreståndare, antaga riksstyrelsen, den Vi med den Högstes bistånd skall föra så, att riket må återvinna invärtes