Aftonbladet – 10 mars 1859, sida 2

... så glömmer man den vän, som man när som helst har tillgång på ls inföll Emilia. Men jag är ädelmodig, och det utan att göra anspråk på helgonglorian. Jag omfamnar dig och säger med Majken — såvida du icke finner något syndigt i det meddelandet — att a blir. vackrare mellan hvar. gång jag ser 19. åh nej, svarade Thorborg leende, ,jag räknar icke så noga med partiska vänner. Dessutom är det lätt förklarligt att jag nu ser friskare ut! Det ligger deruti att jag finner mig starkare till både kropp och själ... Men nog hafva vi angelägnare och bättre ämnen att tala om. Vi börja med Gudmar. Och sluta med den danske kaptenen. Har du något emot det? Men i detsamma försvann leendet från den unga fruns läppar. Det var ju icke mer än ett år, ett enda stackars år, -secan en ånnan kapten kom till Bottnafjordens stränder — hans besättning hade icke stannatisjön. Hon kunde ej hindra en tår att framsmyga i ögonkanten. : Kära du,, svarade Majken, likasom hon hört i ord de tankar, hvilka förändrade Emilias ansigtsuttryck och väsende, ,vi skärgårdens döttrar måste alltid vara b:-edda på nya bekantskaper. Vi hinna ej mer än lära känna och värdera dem, innan de gå bort och i sin tur lemna rum åt nya. Hvarje höst drar den vilda Nordsjön försorg om att vi ej blifva ensamma. Det är sant menade Emilia, ännu upprörd. Men man kommer och reser på olika sätt... Nej, nej, tillade hon, pvi gkola icke ördystra oss. Men aldrig mer kommer fill 3ottnafjorden — det är jag då. fallkomligt viss om — en kapten, som i stolthet, frihet, nod i och -sjelfständighet. kan mäta sig med len finske kaptenen. (Forts) FN