Aftonbladet – 10 mars 1859, sida 2

Utom i någon lika förtrolig stund... det var uttrycket — åtminstone var det mitt. Det mins jag ej... Dessutom är icke en sådan nu för handen. Den närvarande utmärker sig genom en långt verldsligare form. Nu vilja vi alla tre utbyta icke några drömmar, som kunna bleka kinden och sätta en liten skräck i hjertklappningen, utan våra lifsvarma förhållanden — det är ordet, såsom gubbarne och pappa säga. : Nå, så får det väl vara ordet dål Om Jjag., förklarade Majken, längtar efter Thorborg mer än va: ligt, så är det för att få veta något om bur den stackars kaptenen nu tager olyckan med skeppsbrottet. Har din man någonting att göra i vrakaffären — du förstår jag menar det uppflutna godset? Nej, det var stark fråga om den saken, men Holt lade sig emot det: ban öfvertygade Åke att det skulle blifva långt mera trassel än affären vore värd. Nå, det var minsan Holt bra olikt — det kunde man icke ha väntat af honom, som är temligen snål om vinsten... Men se der ha vi nu vår Thorborg framme,, Och många sekunder voro ej gångna, innan Emilia fick öppna dörren, och så insväfvade den lilla älfvan och ilade i Majkens öppna famn. Och Majken såg — hvad ingen annan skulle ha sett — att den fina mjälla liljekinden hade! en starkare skiftning mellan ros och purpur än den någonsin haft. Hvad du ser frisk och bra ut! sade Majken, Jag trodde att du skulle vara riktigt uttröttad.s Åh, det får man väl icke blifva så snart.. Förlåt, lilla kära Emilia, att jag springer förbi dig! Den Majken, den Majken — blott man får se henne...