Aftonbladet – 9 mars 1859, sida 3

en ganska rymlig betydelse. Då I på 100 utgör den örsta tillåtliga lutning, som kan komma i fråga, kun det anses för gifvet, att om också icke så storartade tunnelar och djupa bergsprängningar som enellan Stockholm och Södertelge här komma i fråga, likväl rätt artiga kostnader vid jernvägens anläggaude äfven här skola tagas i anspråk. Att detta förslag blifvit faststäldt, är emellertid ett bevis att äfven rageringen vill visa sin förmåga att ständerna oåtsporda afgöra på egen hand om vestra stambanans fortsättning i riktning mot sitt mål: anslutningen till Södermanlandsvägen. Det var eljest just vid Hjulö som, under riksståndens diskussioner i frågan, marken började darra under deras fötter. Att helt simpelt, utan deras hörande, gå förbi denna punkt. är käckt nog. Få se om alla svårigheter dermed komma att afklippasi Tydligt är, att för salnmanbindningen med Södermaänlandsbanan öfver Halsberg, enligt öfverste Ericsons plan, det är genväg att från Götd kanal draga nien mera östligt, emellan sjöarne Unden och Skagern. Men i första programmet var dock Hjulö en punkt, dit mån under alla förhållanden skulle komma, och det torde vara skäl att frågan om denna afvikling alltså icke tages så lätt. Den starkaste trafiken i dessa trakter eger nemligen hitintills rum: dels från Örebro cch orterna norr deröm till Mariestad och det öfriga Westergötland, dels, emellan Wermland och Westergötland, dels och icke minst; emellan Wermland och Örebro, och vice versa. Blir en gång jernbana upp till norska gränsen, så kommer en stor trafik att begagna denna kommunikasionslinie emellan Norge och Göteborg samt Skåne och utlandet. Deremot är hittills föga eller ingen irafik, och alltså föga behof af lättad kommunikaion mellan Södermanland och Westergötland, emeah förstnämde provins har sina mnåturligå handelsrörbindelser med Stockholm eller Norrköping, men icke med vestra kusten. Det följer deraf, att den ansenliga trafiken emeltan Wermland och Westergötland, hvilken redan geaom vägens dragande öster om Skagern, i stället för öfver Gullspång, blir förlängd, kommer att ytterligare få en stor omväg genom den spetsiga viuxel, uti hvilken Wermlandsbanan först kommer att mmanträffa med vestra banan, ifall denna, istället tt öfver Hjulö gå den förra till mötes, viker af åt öster redan vid Hofva eller Bodarhe. Likaledes kommer afståndet emellan Nerike och Wermland, eller emellan Örebro och Kristinehamn, mellan hvilka orter en så öfvervägande stor trafik, som ej har annat val än öfver land, eger rum, att med flera mil förlängas, om den skall från Örebro rst söka sig rätt söder ut på Halsberg, så gå sydvest ut, innan den kommer till en punkt der Wermlandsbanan kan med den vestra komma att förenas, och den nordvestliga kosan får börja. Emellan Nerikes centralort, Örebro, och Westergötland blir afståndet äfvenledes förlängdt,; genom denna s.k. genväg... Pet finnes icke ett enda intresse som talar för denna riktuing, utom Södermanländsintresset, som derpå vinner kanske !,, högst 1 mils kortare väg åt vester, Att förena alla dessa intressen är visserligen ieke Matt, ty hvilken punkt uti Nerike mån än må välja jäv tuti de-fem linierna från Örebro, Kristineham y G teborg, Askersund och Kätrinehölm skola kor ma ct sammanstöta, så blir den icke den förmånligs tef rt bvarje särskilt del af det stora nätet; menatt Ha berg icke utgör den rätta punkten är temligen kla t för hvar och en, som vill afvägå distanserna em. är dan existerande trafik, hvilken trafiks behof väl äm dock bör hafva någon vigt i vågskålen. Och ä. denna punkt måste ligga någorstädes långt i vest. .: derom, troligen omkring Svartå, såsom i första för-slaget var antaget, så blir verkligen riktningen öfver: Hjulö eller utefter östra stränden af Skagern der, som man icke under några förhållanden eller på nå gra rimliga skäl kan afligsna sig ifrån. Detöär sarg. ligt att se att de, som hafva att handlägga den för hela landet så vigtiga och af allmänheten så lkfligt omfattade jernvägsfrågan ännu icke låtit sig varnas; utan i sin ifver ännu tro att maktspråk skola förmå, .inna den slutliga segern mot sundt förnuft. och rikLiga begrepp istatsekonomiska ärenden, men vi trukta,. utt maktspråkens och riksdägsintrigernas tider äro. rbi, och att deras segersång vid sista riksmötet äf-n var svanesåogen. Lyckligtvis torde icke före: iksdagen mycket arbete hinna nedläggas på Tivedsvanan, och att äfven af regeringen sanktionerade ch fastställda planer-kunna rifvas upp och tillistetgöras, derom häfva vi sedan sist en färsk erfarenhet. tt.