Aftonbladet – 9 mars 1859, sida 3

pseudonymitetens masque. Jag fruktar att en allvarsam saks behandling ej vinner på att personen leker kurra gömma. Åter en kronoskjuts. Obåir, se taire et mourir.s Vill Redaktionen af Aftonbladet. Det är en bedröflig erfarenhet, att man på samhällets höjder såsällan gör sig den mödan; att taga reda på och behjerta allmänhetens önskningar och behof. Man sväfvar der ofta i den lycksalizaste okunnighet om de bekymmer, mödor och försakelser, som utgöra den stora menighetens dagliga följeslagare, och man utfärdar sina påbud, i känslan af en behaglig maktfullkomlighet, utan att låta störa sig af några oroliga drömmar om dessa påbuds menliga följder, ja — utan att ens efterforska, huruvida icke mycket ändamålsenligare åtgärder kunnat vidtagas, både mindre dyra och mindre skadliga. Det är förgäfves som den allmänna opinionen i åratal ifrat för indring i. dylika förhållanden, som den åberopat påbudens menlighet och ådagalagt deras orimlighet — man sätter sig trankilt öfver denna opinion, anser sig från sin upphöjda ståndpunkt kunna se allting med ofelbar skarpsynthet och slutar med att plöja den gamla välkända fåran. Så vidgas allt mera svalget emellan regering cch folk — manlärer sig allt mindre begripa hvarandra. Hvad det senare anser för sig nyttigt, helsosamt — ja rent af nödvändigt, bryr den förra sig alldeles icke om; eller gör raka motsatsen deraf. Det står illa, mycket illa till i ett land, der så kan tillgå. Regeringens förnämsta pligt måste väl vara den, att uppfatta folkets sanna behof, att underlätta dess bördor och bereda lindring i dess bekymmer. Uraktlåter styrelsen detta, så förstår hon icke heller att regera. . Hon blir då för det egentliga folket lika främmande som en ufländsk regering. Man börjar fråga efter de möjliga, orsakerna till-ett dylikt handlingssätt, och då man icke finner några rimliga skäl och grunder derför, ledes man allt mera till den öfvertygelsen, att regeringen icke är vuxen sitt kall. Likgiltighet för folkets lidanden är en bland de största förebråelser, som kan göras -en regering. En sådan likgiltighet — den må nu härleda sig af brist på känsla för andras bekymmer, eller af en tanklös dåsighet, att tillgripa de närmast till hands liggande medel — har ännu aldrig alstrat aktning och tillgifvenhet. Hvad man icke kan vörda, älskar man ej heller längre. Dessa reflexioner föranledas af ett i dessa dagar kungjordt påbud till skjutsning för att från Norrland transportera ett kompani båtsmän till Stockholm. Denna skjutsning är beramad att försiggå i sista dagarne af denna månad, således, efter all sannolikhet, midt unler brinnande vårbruk, med säkerhet åtminstone strax före detsamma och under det mest ohjelpliga väglag — sjelfva källossningen. Man hade trott, att, sedan så mycket blifvit taladt, skrifvet och önskadt i skjutsfrågan, man skulle blifva förskonad åtminstone från en skjutsning af detta. slag... Men förgäfves! Det är allmänt bekant, att af de mångfaldiga besvär, som trycka den svenska jorden, är skjutsskyldigheten ett bland de svåraste. Tillkommen under barbariets tider såsom en tvångspålaga, har den småningom öfvergått till ett lagligt onus. Många och långvariga hafva de bemödanden varit, som inom representatiunen blifvit gjorda för att mildra denna tryckande. börda. Ändtligen har man vid sistförflutna riksdag kommit så långt, att en komite blifvit nedsatt för; att föreslå åtgärder till skjutsskyldighetens skiljande från jordbruket. och. dess öfvertagande af. staten under vissa . vilkor och. medgifvanden, hvaröfver menigheterna nu äfven blifvit hörda. Innan denna .maktpåliggande sak hinner bli utagerad, torde dock en rund tid komma att förflyta, och det är således en billig fordran, att man, under afvaktan derpå, åtminstone gjorde hvad man. kunde till lindring i denna tryckande. bördag 4; BN Sr Äfven i afseende på det särskilta slag af skjuts, somhar den utmärkande äran att benämnas kungsock kronoskjuts, har ferfaldiga: gånger, sednast vid förlidne riksdag, blifvit begärdt och yrkadt, att man deri skulle vidtaga nödiga och lätt verkställbara inskränkningar. Klagomålen öfver denna skjutsskyldighet, som -kännes så till vida mera tryckande än hålloch reservskjutsen, att ett uppbåd i massa på en gång sker från ett in-1 skränktare distrikt, till följd hvaraf jordbrukaren måste ut med alla sina hästar och, om hans egna icke räcka till, måste leja till hvad pris som helst, hafva blifvit allt mera högljudda; de svåra missbruk och oordentligheter, hvartill detta skjutsbesvär gifvit så rikliga anledningar, hafva ötaliga gånger blifvit lagda i dagen, likasom den förlust och skada, som tillskyndas jordbrukaren genom förspilld tid och afbrutna göromål; och man har slutligen med öfvertygande skäl bevisat icke blott orimligheten och hårdheten uti att under de för jordbruket vigtigaste tidpunkter pressa hästar och folk till denna tvångsskjuts, utan man har äfven med siffror beräknat den grofva misshushållning med ståtsmedel, .som derigenom uppstår, enär trupptransporter vida billigare kunna åstadkommas på kronans fartyg ) än med lejda hästar. ) Om vi icke misstaga oss, böra alltid, då så ske kan, enligt ett riksdagsbeslut, trupptränsporter besörjias af kronans fartee Ratt VVE BEE FED IE ONS