Aftonbladet – 9 mars 1859, sida 2

förmiddag då Gudmar, efter hvad i föregående kapitel blifvit omnämdt, förskaffat si den otroliga tillåtelsen att få äta middag på Gläborg, en tillåtelse, hvilken helt och hållet borde tillskrifvas Moss förfärade intresse ide underrättelser, som löjtnanten hade att meddela, Men dessa underrättelser voro på det hela lika sväfvande som tillståndet i kapten Geisterns eget hufvud hade synts vara, och någonting säkert kunde icke antagas, utom det att han otvifvelaktigt varit den, som anförtrott den unga qvinnan åt hafvet. På Ufklippan hade han endast med Thörborg talat i det farliga -och hemlighetsfulla ämnet angående sitt förra besök på kusten. Vid den återkommande redigheten, till hvilken hon hjelpt honom, hade han — såsom vi påminna oss — först trott att hon till någon del led af samma sjukdom hvaraf han sjelf lidit, och derefter hade alla hans lifsförmögenheter blifvit indragna i tankarne på sjelfva skeppsbrottet. Och han hade lemnat sina gamla värdar utan att dessa anat att de härbergerat och vågat lifvet för äkta mannen till henne, hvars jordiska hydda de sett Holt beröfva dess egendom. Samma afton — onsdagsaftonen — som kapten Geistern ankom till kapellgården, blef hans kroppsliga helsotillstånd så betänkligt, att Gudmar genast eftersände läkaren, hvilken förklarade att de föregående dagarnes utomordentliga ansträngningar och uppskakningen jemte förkylningen under natten på vraket åstadkommit en sådan tryckning åt hjärnan, att fara kunde uppstå för lifvet eller förnufr tet, om ej någon gynsam kris snart inträffade. I alla hänseenden behöfdes den noggrannaste vård. NS Härvid bör. dock anmärkas att såväl läkaren som de öfriga voro, betydligt vilseledda i