Aftonbladet – 7 mars 1859, sida 2

kunde konstitueras till magistratsperson, och sum det, hvilket vi här exempelvis ådagalagt skulle blifva fallet med en husegande embetsman, måste inträffa såväl med alla andra husegare, hvilka icke på samma gång verkligen äro magistratspersoner, grosshandlare, fabrikörer, minuthbandlare eller handtverksborgarte, som med alla icke burskapsegande idkare af borgerliga yrken, med det enda undantaget möjligen af fabrikörer, hvilka äro och benämnas så antingen de ega burskap eller icke, så skulle deraf ovilkorligen följa, att alla sådana husegare och yrkesidkare ovilkorligen måste förlora sin valbarhet, såframt icke det hittills nöfliga valsättet blir ändradt, hvilket återigen icke kan ske på den väg insändaren antyder, utan att man skulle på det gröfsta sätt våldföra en grundlagens uttryckliga och mest otvetydiga. föreskrift. — Nödvändigheten är h ryid verkligen så ovilkorlig som den nå gonsin kan vara, der en klar, bestämd och otvetydig lag finnes beskrifven. Då förhållandet alltså, hvad valbarheten angår, är så klart och påtagligt, och då insändaren redan i sin första uppsats medgifvit, att på grund af riksdagsordningens 125 man icke eger fråntaga de nytillkomne valmännen hvarken deras valbarhet eller deras valrätt, så anse vi öfverHödigt att åter ingå i någon utförlig bevisning, att de i Stockholm nytillkomne valmännen icke ens kunna utöfva sin valrätt, såframt icke det hittills öfliga valsättet blir ändradt. Redan det anförda torde vara nog för att motivera vår bestämda öfvertygelse, att det verkligen är: en absolut omöjlighet, att begagna sig af magistratens, af insändaren försvarade utväg, såframt nemligen man icke vill sätta grundlagen åsido, då visserligen in-. genting är absolut omöjligt: Det samvetsgranna afseende insändaren fäster vid vissa af riksdagsordningens föreskrifter aflägsnar emelJertid all misstanke, att han skulle uppsåtligen vilja medverka till något sådant. Till vår fäghad finna vi också; att insändaren sjelf tyckes vara så tveksam och anse den af.honom förordade utvägen så beklaglig, att det tyckes som önskade han endast blifva fullt öfvertygad att den verkligen är grundlagsvidrig. Vi hoppas att hvad vi anfört måtte bidraga att föra insändaren till visshet härutinnan. Att det är laga förfall, om valen måste uteblifva. derföre att tillämplig valordning saknas, det är en sak, som synes oss så axiomatisk, att den: icke tarfvar någon bevisning. Analoga fall saknas för öfrigt alldeles icke. En nyblifven stad, t. ex., kan icke sända representant till första riksdag, som inträffar efter. det staden erhållit sina privilegier, ty ingen af stadens valmän harinnehaft sin ställning i staden under den för valbarhet stadgade tiden af tre år. Sådant måste naturligtvis anses såsom laga förfall, och man har ej hört, att vite blifvit af någon sådan stad utkräfdt el!er ifrågasatt, ehuru riksdagsordningen visserligen icke innehåller någon uttrycklig frikallelse för en sådan stad och dess!magistrat från den allmänna förpligtelsen i afseende å riksdagsmannavals förrättande. Hvad som komme att äfventyras genom den .bedröfliga händelsen, att Stockholm icke blefve i-stånd att sända representanter till riksdagen, icke blefve det något hos staden utkräfdt vite och icke heller lärer en sådan händelse kunna för magistraten medföra något annat ansvar än det moraliska, som redan hvilar på denna myn dighet för dess allt för stora benägenhet att gå de reaktionäras partiintriger tillhanda, hvarigenom en. onödig tidsutdrägt vållats och en dyrbar tid blifvit spilld. På samma gång slutligen, som vi med fägnad finna oss uti insändaren ega en bundsförvandt i den åsigten, att, om saken skall afgöras genom samfäld och omedelbar omröstning, det är med grundlagen mest öfverensstämmande, att denna omröstning verkställes per capita, — på samma gång, säga vi, som vi med fägnad finna detta, är det med uppriktig ledsnad vi se insändaren uttrycka en önskan, att någon af de klasser, der de liberala åsigterna äro rådande, skulle eftergöra grosshandlarnes försök att göra en klass till lagstiftare för samtliga de valberättigade, ett anspråk, som vi för vår del betraktat såsom det oförsyntaste, som under bela valordningsstriden förekommit, och hvars orimliga resultater vi nyligen voro I tillfälle alt genom en, såsom vi tro, temligen;bindande bevisning ådagalägga. Vi Hoppas icke behöfva bevittna den dag, då någon klass, som hyllar liberala åsigter, nedlåter sig till ett sådant försök.