Aftonbladet – 4 mars 1859, sida 2

slags obestämdhet, liksom han icke tänkt på hvar han befann sig. Var det något? Just ingenting. Någonting måtte det väl vara! återtog Hjelm. Vid den här tiden brukar du ju eljest aldrig komma hit ner i förmaket., Ett infall blott... För öfrigt visste jag icke att det var förbjudet för mig att inträda i salen vid hvilken tid som helst? Det var du sjelf som slog upp förmaksdörren. Efter dessa ord gick han hastigt ut, men han förekom lik en person som går i sömnen, ty han stötte två gånger mot dörren innan ban fick reda på låset. Och jag skall nödgas lida honom i ännu sex månader! utbrast Hjelm med molnhöljd panna och en mörk blixt i ögonen... Den galningen I Du tror dås... sade Emilia sakta. Pymtee att han är svartsjuk — ja, svartsjuk på mig, din man, svartsjuk ända till vanvettl Eller fanns det minsta skymt till: förnuft i hans obefogade uppträdande?x Nej, han såg verkligen lite vriden ut. Men han har så ofta visat beherskning i sin dumma lidelse, att jag bestämdt tror att någonting annat var orsaken till hans tafatthet. Du är en skarpsinnig qvinna, min Emilia, men jag inser ej huru du nu kan ha rätts Om någonting inträffat som rört husets in tressen, hade han naturligtvis icke dolt det för mig. Gå ut i boden min vän och gif akt på om ans besynnerlighet fortfar äfven der! Gör len det, då — tro mig — är han beherrskad if en helt annan rörelse än den du tinker på ... Han har säkert många enskilta aflärer. Hjelm skakade på hufvudet, men gick ändå. Det var nu vid den tiden då rörelsen gick