Aftonbladet – 4 mars 1859, sida 2

jär mot förtalare och smädare. Om intellektuel bildning med särskilt afseende på qvinnans uppfostran. (Slut från gårdagsbladet.) Hvilka äro de bevekelsegrunder som leda nän in uti vissa yrken? I allmänhet nödvändigheten att arbeta för sitt uppehälle, eler i bästa fall begäret att öka en liter. oberoende inkomst. Några yrken leda till utmärkelser i det allmänna lifvet, och dessa sökas mindre med afseende på penningar; det råder också -en besynnerlig mening, att en man har mgenting att göra, om han icke har någon bestämd yrkessysselsättning, och derföre gå män, som kunde lefva oberoende, att öka trängseln i hvarje gren af det allmänna lifvet, endast emedan de ej våga tilltro sig att bestämma öfver sin egen tid; andra åter tvingas att tro, att om jordegeudom gifver dem en bestämd och erkänd sysselsättning, eller på något vis en framstående åtskilnad ifrån hvar och enannan, så skall samhället se ned på dem som onyttiga drönare, om de nöja sig med att följa sina egna syften och i en enskilt krets sprida inflytelsen af förfinade vanor och böjelser samt en odlad smak. Samma åsigter göra, att föräldrar hellre binda arfvingen till sin förmögenhet vid någon släpsyssla, än de utsätta honom för yrkesfrihetens faror, såvida icke det politiska lifvet öppnar ett vidsträcktare fält för hans ärelystnad. Jag önskar icke; att nedsätta detta system; det verkar i många afseenden högst välgörande för samhället. Men då vi erkänna systemets fördelar, låtom oss icke prisa det mera än det är värdt; fängelser äro nödvändiga för samhällets välfärd, men derföre skola vi icke smycka trampqvarnen med lagrar, ej heller glömma, att de ädlaste sinnen äro de, som icke behötva något yttre tvång eller sporre till ansträngning, ingen gyllene kedja, . för att binda dem vid en sambhällsnyttig verksamhet. Det är bedröfligt att tänka på, huru många män, som äro skickliga till något högre, drifvas af verklig nödvändighet till yrken och, i stället för att taga plats ibland menniskoslägtets upplysare, falla i den afgr.nd, der många af verldens största snillen ligga begrafne — yrkesutmärkelsen. Men ännu bedröfligare är det att se, att de, på hvilkas lott verldens: ädla obelönta arbete borde falla, icke kunna finna annan utväg för att frälsa sig ifrån undergång, än att täfla med andra om belöningar, af hvilka de borde vara oberoende. En man, sjelf verksamt sysselsatt i ett yrke, har anmärkt, att de lyckligaste menniskor som finnas, om de känna sin egen fördel, äro de, som sysselsätta sig med litteratur eller vetenskap,. Samme författare säger: Förståndets verksamma krafter bero icke af framgång, eller nöjet af framgång i fullföljandet af-sitt mål; dess arbeten äro dess belöning. Och de lyckligast lottade af alla menniskor äro de, som hafva tid till sådan lycka och förmåga att känna henne. Ehuru oundvikliga verldens mödor otvifvelaktigt äro, så måste det dock vara hvarje tänkande varelse klart, att arbetet är till endast såsom medel att lefva. Vi måste hafva föda och hus och kläder och måste lefva som andra våra jemlikar lefva, och vi måste skyddas för den dastbare och frälsas från den okunniges dårskaper; och som värfvet blir svårare och svårare för den skarpa täflans skull, bland ständigt tillväxande massor, så måste förståndet :sammanställa medel, på hvilka det hittills ej tänkt, aflocka naturen hennes gömda hemligheter och tvinga sjelfva elementerna att underlätta menniskans konstflit. . Men största delen af detta vidtomfattande och.storartade arbete har till syfte att tillfredsställa det kroppsliga lifvets behof; det är lika mycket förberedelsen för möjligheten att lefva som indianjägarens möda, när han fällt sitt villebråd och påtändt elden i sin skogshydda. Och när börjar det verkliga lifvet? För hvar och en af oss är det verkligt lif i de timmar, få eller många, då vi äro fria att öfverlemna oss åt njutningen af de tillgifvenhetsband, som fästa oss vid menniskor, eller då vi i tysthet meddela oss åt Gud, läsande hans lagar, der de stå intryckta på universum och vår egen andliga varelse; då vi, ehuru vi icke kunna afskudda oss jordens stoft, lägga bort för en stund dess arma behof och omsorger, dess passioner och önskningar och hafva tid att känna längtan efter sanning, förnimmande af det sköna, kärlek till det rent goda och stora, som gifver våra själar en försmak af odödligheten. Det är sant, att Han, som gaf oss denna själens höga trängtan, gaf oss också de kroppsliga behofven och njutningarne nare SEAT BECKER ör