Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 2

Johans-hatt får stryka flagg för den eleganta vinterhatt, som jag hemfört. Menar du en tung bamburgerhatt? hade Majken då haft den elakheten att skämtande säga. Pappa har förskrifvet åt mig en från Paris.n Jay kom: bare med den, du, och öfverträffar den min, så skänker jag den åt dig, Thörborg, ty då vill jag icke se honom vidare.n Nej, tack, menade Thorborg, ni två få täfla så mycket ni behagar, men jag behåller min hatt, som var ny förra vintern — den är ganska bra och passar mig förträffligt. Tidigt morgonen efter de händelser, som slutade föregående afton, satt Emilia ensarå i salen och beredde sig att för husets räkning företaga ett ganska ledsamt göromål, hvarmed hon dock alltid hjelpt sin man. Detta göromål bestod uti att med noggrannhet utplecka och sedan med stärkelse -uppklistra på papper alla de utlefyade tredalrar, plåtar och tolfskillingar, som gingo i handeln och hvilka till sluts icke ville hänga tillsammans oaktadt de många hopfästade knappnålarne. : Visst rynkade unga-frun litet på näsan, då Hennes allra finaste hvitaste fingrar rörde vid de gulnade och tobaksluktande sedelbundtarne, men hon fick så mycket beröm af sin man att hon ändå gjorde det gerna. Nu var det dessutom brådtom: marknad tillstundade, och: då kunde herrarne ej hafva nog småsedlar med sig. Emilia hade redan utbredt öfver bordskifvan visst hela dussinet ned torkande tolfskillingar, då hon såg sin man inkomma med ett utseende så bekymmerfullt, att det erinrade henne om en tid, den hon numera endast räknade till sina minnen.