Aftonbladet – 3 mars 1859, sida 2

Å KAPITLET. Nej, för brinnande litvet! På Svartskär — dit vi.nu förflytta oss — hade det unga äkta paret haft en vacker och solljus höst, trots de dimmor, hvilka ute hängde öfver hvarje. föremål. Ända ifrån beslutet om den hamburgska resan; hvilken så väl redde allt, eller från det ögonblick Hjelm fått läsa sin; hustrus bref till hennes förtrogna moder, ända härifrån hade han icke just talat så många ori om sin tilltagande husliga sällhet, men de ord han begagnade öfvertygade Emilia att Hennes man nu erfor en verklig och hög lycka; hvilket likväl ej hindrade att den kunde blifva både högte och fullständigare — ty ännu vore de blott två: DöEssutöm — det trodde Emilia fullt och fast — skull Åke aldrig känna sig i verklig besittning af-ett.fridfullt hemlif förrän Holt blifvit skud från huset, och dit hade man ännu ett godt halft år. Då Majken: och Thorborg med: glädje och deltagande förklarade för Emilia huru de sågo hennes! lycka liksom dag från dag växa upp ur den-goda jordmånen, svarade. den unga frun leende: Vet ni hvad, mina vänner, Åke har riktigt svagheter, som man ej kunde tro honom om! Så till exempel — jag nämner detta, förstår ni väl endast för exemplets skull — var banvordentligt snmicktad och lite smått förtjust undet resan; då hän sågvätt jag väckte någon, -uppmärksamhet, och han hade der dubbelt så: brådt som här hemma att afsluta affärerna, och komma;ut med mig... Men tyst, icke ord,.deroräl Sådant får man se, men icke låtsa förstå. Och så svag han var för min klädsel! Jag gissar, Majken, att din Carl