Aftonbladet – 2 mars 1859, sida 3

UL 2V0aAIUC HUHAUC JV TVI UH UL VII kyrkofädernas teologi. Det är otvifvelaktigt att dessa insigter då voro oundgängliga för hvar och en, som gjorde anspråk på bildnirg. Men allt efter som tiderna framskredo, utvidgade sg kunskapens -gränser allt mera och mera. Moderna språk och literaturer sprungo upp vid sidan af dessa gamla språk, åt hvilka männerna så länge egnat alla sina krafter, cåsom de enda källorna till vetande. Naturvetenskaperna började resa sig isin gigantiska väst och drogo bort mängdens sinnen från den skoastiska lärdomers gamla stråkvägar. Samhällsförhållandena blefvo talrikare cch mera invecklade. Nya intressen, långväga företag och cn vidt utsträckt handel gåfvo cn utvidgning åt de politiska och juridiska våtenskaperna, som forärade en höjd af insigter, hbvarom man i fordna tider ej drömt, på samma gång rikedomens hopande, befolkningens ofantbga tillväxt, utbredandet af yppigare lefnadsvanor gjorde lifvet till en hård kamp för alla som icke hade råd att lefva i sysslolöshet, och männerna insågo alltmera att deras framgång berodde på deras hjernors verksamhet och på den nytta de kunde hemta af sitt vetande, En följd af dessa stora förändringar var en benägenhet att underkasta det gamla uppfostringssystemet en granskning, och tillse om det ännu kunde anses limpligt för tider af framåtskridande. Och här började den villfarelsen, af hvilken vi ännu lida — en villfarelse icke i framkastandet af frågan, men i sättet att betrakta henne. Den allmänna andan, nyss väckt till medvetande af kunskapens värde, brydde sig föga om uppfostrans grundsatser. Granskningen ef de förhandenvarande systemernas värde riktades endast på de ögonskenliga resultaterna af den bokkunskap, som blifvit förvärfvad vid en viss ålder, och denna var uppenbart atillräcklig för den nyare tidens fordringar. Förgäfves fästade män. som voro väl förtrogna med ämnet, uppmärksamheten på att uppfostraus egentliga uppgift mera är att framkalla och utveckla mevniskans fulla förmögenheter, än att göra henne passande för någen viss lefnadsbana; den så kallade praktiske mannen ville ha frukt i eåningstiden ; lifvets bebof gåfvo en skenbar giltighet åt ropet, och den allmänna rösten tycktes kämpa kunskapens strid emot skolor och universiteter. Grundsatserna föraktades, och deraf följde naturligtvis brist på klart syte och metod i utförandet. För n del voro näturvetenskaperna hufvudsyitetr, andra ansågo de moderna språken vigtigast; några gjorde invändningar emot matematikens studium, andra åter tyckte att de klassiska språken vore onyttiga; det är icke bheHer möjligt, att denna oreda skulle upphöra, så länge en ledande idg saknas. En utmärkt författåre i dessa ämnen anmärker riktigt, att orsakerna till alla de gagnlösa d skussioner, som uppstått angående nyttan af särskilta studiegrenar, äro att finna i det sväfvande och oriktiga sätt hvarpå vi begagna uttrycken uppfostran, undervisning, kunskaper. Vi ha för vana att tala om allmän bildning såsom liktydig med exakta kunskaper, och ännu oftare tillåta vispecialinsigter eller yrkeskunskaper antaga heder och värghet af allmän bildning. Vidare fortsättter : Vi måste skilja emellan den egentligen kallade bildningen och den undervisning, m gilves för ett särskilt yrke. Den förra ämnad för förståndets odling och utcklingen af själsförmögenheterna; den sere är ämnad att göra en man skicklig för ot särskilt kall, hvilket samhällslagarne och underna för arbetsfördelningen nafva anvisat honom såso n en enskilt 4em af denpolitiska atskroppen. Den enskiltes ledande till detta rskilta mål är icke -menniskans uppfostran som menniska :betraktad. . . . Det var derre som de klartscende, grekerna frånkände uamnet bildning åt det som läres, icke för dess egen, utan för någon yttre vingsts skull ller för något yrkes skull, och skilde formligen emellan de studier, hvilka de kallade ria eller värdiga en fri man, och de, hvilka endast äro mekaniska eller tillhöra något särskilt yrke. Ett formligt företräde har likväl icke alltid sifvils åt den uppfostran, -som riktats åt ett rskilt -yrke framför den fria; men detängssa sträfvandet efter nyttig, ned andra ord iirekt praktisk kunskap med afseende på den !efnadsbana, för hvilken individerna voro bestämda, visar tillräckligt att de tydliga ändamålen med de två uppfostringssötten hafva ol:fvit förb andade i den allmänna meningen: Och det är denna villfarelse, som bar förvrängt våra åsigter så väl om folkundervisning som om qvinnans bildning, och infört oordning i båda. Lyckligtvis leder likväl just lenna oreda till villfarelsens upptäckt, ty då man visar oss en falsk teori, deifven till:sina yttersta konsequenser, sättas vi-istånd åttförvissa oss-om dess svaga punkter. Så länge -man endast tog i betraktande de ;ossars uppfostran,. som tillhörde samhällets rögre och medelklasser, kunde det oriktiga ättet att se ämnet lätt förbises af alla som cke voro vana att se något djuparein i dessa rågor, och detta af den orsak, att kunskaven, som oriktigt gjordes till prof för bedönande af deras bildning, var af stor prakisk vigt för dem. Ehuru vi borde vara nöjda ned-att gossen hade ringa kunskaper, om van blott har förvärfvat förmåga att lära nycket, så kan dock inhemtandet af, positiva unskaper förr eller senare icke undvikas. Je fordras hela lifvet igenom, och -vi kunna cke, när.ett.så högt marknadsvärde sättes på unskaper, -undra på att man glömmer att ippfostran har andra åligganden än att neddela dem. Men när ämnet började betrakas med hänseende till.en vidsträcktare krets f personer, föll försummelsen lättare i ögoen. -Närsqvinnan st, ex. började söka bilding och tär folkets undervisning blef en olitisk nödvändighet, var den oupphörligt pprepade frågan: Hvad kan den eller den unskapen tjena .dem still? Fvad behöfva de se låg OT Ka 7 rg AEG TOBTS LIP BORA EIAEN , Dora