Aftonbladet – 2 mars 1859, sida 3

PORICKUS UC DASOU IOTlaLtlalt Nar uf Vv allldstedt utgifvit två akademiska dissertationer, begge med titel: Mineral-analytiska studier, af hvilka den första utgafs pro gradu, och den senare, såsom specimen för docentur, af fakulteten erhöll betyget adprobatur för författandet och cum laude adprobatur för försvaret. Då nu ansökningstiden till den lediga professionen i mineralogi och geologi den 5 Oktober utgick, befanns hr Walmstedt vara den dende sökande, och specimenstid blef för honom i laga ordning utsatt. Någon tid derJefter begynte det blifva ryktbart, att professor Lars Svanberg, sedan hr Walmstedt redan blifvit anmodad att under ledigheten sköta tjensten, hade bland konsistorii ledamöter samlat åtskilliga underskrifter på en adress till en utmärkt vetenskapsman i Stockholm, med uppmaning till denne att anmäla sig såsom sökande (ehuru han redan förut på dylik uppmaning gifvit nekande svar); och hade denna sak blifvit bedrifven i sådan tysthet, att icke ens alla de professorer, som utom hr L. Svanberg borde anses för sakförståndiga, hade fått del deraf. Efter fatalietidens slut hade inkommit en ansökan af en dansk Overleerer Johnstrup, hvilken, enligt sin egen uppgift, åren 1842—46 varit amanuens under Etatsraad Forchhammer (som i Köpenhamn bekläder en profession, likartad med den här lediga), 1846—48 docent vid Sorö akademi l och sedan 1849 skollärare, men icke såsom författare något utgifvit. Fastän således hr Johnstrup (som för öfrigt härstädes är fullkomligt obekant) i meriter ingalunda kunde jemföras med hr Walmstedt, så tog sig likväl professor L. Svanberg af hans ansökan anledning att i konsistorium den 27 Oktober begära, det ny ansökningstid till den lediga professionen måtte utsättas; han underkände således den ende sökandens kompetens, utan att någonsin hafva afhört någon hans föreläsning (såsom hr professorn till fakultetens protokoll den 11 December på tillfrågan måste erkänna) och utan att haf-Å va sett hans meritförteckning, som då ännu ej var inlemnad. Detta försök att beröfva sökanden hans lagliga rätt, att få sin ansökan i vederbörlig ordning pröfvad, misslyckades väl; men då man besinnar, att försöket utgick från den professor, som i följd af sitt läroämne skulle få första och förmodligen afgörande rösten vid bedömandet af sökandens disputation, i fall någon sådan utgafs; då man besinnar, att samme professor förut sökt hindra sökandens förordnande att förestå. den nu lediga professionen, genom anbudet att sjelf sköta den — fastän hela verlden vet, och hans egna diarier vittna, att han ej hinner sköta sin egen —; då slutligen man vet, att samme professor, just då återkommen från en af sina täta Stockholmsresor, utan förbehåll uttalade sin förhoppning, att ny ansökningstid skulle utsättas, saken måtte i konsistorium aflöpa huru som helst, då torde ingen undra på, att hr Walmstedt hellre önskade, att få saken så snart som möjligt på det klara, än han ville underkasta ett specimen en sådan domares pröfning. Också hafva några af konsistorii ledamöter uttryckligen förklarat i sina vota, att de funno ett naturligt sammanhang mellan professor L. Svanbergs ofvannämda proposition och hr Walmstedts inlaga till konsistorium, hvaruti han, med bifogande af sin meritförteckning, afsade sig ytterligare specimenstid. Följden häraf blef likväl för hr Walmstedt den, attsedan filosofiska fakulteten den 11 December med 7 röster mot 6 förklarat honom kompetent, blef han den 25 Januari af konsistorium med 12 röster mot 11 förklarad inkompetent. Den strid, som sålunda afgjordes, gällde dels en principfråga, dels en personlig fråga. Principfrågan är: kan en person på grund af lång och väl vitsordad tjenstgöring anses skicklig att blifva professor, utan att hafva ådagalagt någon särdeles stor verksamhet såsom författare? Då statuternas ord blifvit af konsistorii ledamöter å ömse sidor åberopade, så skulle deraf synas, som vore dessa ord tvetydiga, oeh vi vilja derföre ej framträda med anspråk .på en autentik tolkning af dem, men tro :dock, att.den, som utan förutfattad mening jemför statuternas 71, 76 och 788Smed S 58 i de tryckta motiverna, icke skall råka i tvekan om deras mening. Säkert är, att den menivg, hvari konsistorii pluralitet nu stannat, strider mot föregående praxis ibåde före och efter de nya statuternas fastställande. för öfrigt kan det ej nekas, att den slutsat-; sen förtjenar uppmärksamhet, som af en konsistoriiledamot vid detta tillfälle framkastades: om en person, som en längre tid skött en profession väl, derföre att han under ftiden ingenting författat, anses vara inkompetent till platsens erhållande, så borde af samma skäl den professor, som ej inom viss tid gifvit prof på författareskap, ej längre anses kompetent till bibehållande af sin profession. (Huru skulle det då gå t. ex. med den af pluraliteten, som ej på 24 år utgifvit någonting, icke ens då han för 7 år sedan sökte, och utan något krångel erhöll den profession, som han nu innehar?) Men hellre än att yttra något mera om principfrågan meddela vi :här från motsatta sidan tvenne anföranden till filosofiska fakultetens protokoll den 11 December, hvilka vi, band allt det myckna som i denna sak blifvit skrifvet, utvalt derföre, att de äro korta, klara, opassionerade och komma från män med stort anseende. 1 Professor Fries yttrade: Med största ledsnad har jag erfarit, att magister docens Walmstedt afsagt sig begagnandet af den ut-Å satta specimenstiden för -att styrka sin kompetens till den sökta professionen i geologi-och mineralogi Det är visserligen sannt, att äkademiens statuter icke -ovilkorligen föreskrifva disputationsprof, såvida nemligen :sökanden utgifvit arbeten af högre vetenskapligt värde. Men då magister docens Walmstedt icke presterat något sådant, så kan jag, i likhet med samtliga -pröfessorerna i naturvetenskaperna 1), för närvarande icke anse honom kompetent. Att från nämde kongl. statuters föreskrifter bevilja dispens är ettorna Vempern täten NH Ser DT se IV VM 0 mr RA RR Et 307 f-CN