Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 3

Vid Emil Robergs graf., T Gifs då intet svar på lifvets frågor, Dessa hivarföres vid grafvens rand; Hvilka — suckande likt hafvets vågor -— Gå mot evighetens töckenstrand? Hvarföre? Ja, hvarför skördar döden Konst och snille i dess segerlopp, Medan ålderdomen, qvalen, nöden Svikas grymt i deras sista hopp? Dock — hvad båtar det att tröstlös grubbla? Dödens lagbok skrefs ju ofvan skyn; Lifvets dröm försvinner som en bubbla, Då den tjusar herrligast vår syn. En gång skall den verld, som bubblan speglar, Slockna och förintas som hon sjelf, Menska! håll ditt ankar klart, du seglar Förrn du tror på evighetens elf. d Emil Roberg! Du som ren förklaradt Skådar allt hvad dunkelt är för oss, Alltför snart på dödens: kom!-— du :svarat, Alltför tidigt släckt ditt snilles bloss: Var din törst till allt det skönas källa Då så stor, att jorden blef för trång. Hade du ej mästerverk att ställa För beundrans ögon än en gång? Du som doppat penseln i det sannas Etherklara färger, höfdes dig Flera konstnärslagrar än din pannas? Har ej himlen taflor nog för sig? Vill du vid den expositionen Visa hvad din genius förmått, O, kom åter, sen du skådat thronen, Pelarsalarne i himlens slott! Du, som trollat fram Alhambras lunder Sphinxen i Egyptens månskensnatt, Tyd i färger sjelfva himlens under, Hvad vi drömma är. så svagt, så matt, Sphinxens gåta nu du mäktar lösa, Aftonstjernans blinkning du förstår; Ack hvad nu din fantasi kan slösa, Der du salig bland cheruber går. Dock du har så mycket att-studera Vid all skönhets ur-akademi, Anden efter frihet törstar mera, Sen den känt sin fröjd att vara fri. Vandra då vid ljusets klara strömmar, Red din hydda der för dina små; Och besök i deras sorgsna drömmar Dem, som bedjande kring grafven stå. Afundsvärd — i sanning — var din bana. I ditt eget: land var du profet, . Allt det sköna. andra endast ana Gjordes af din konst till verklighet.