Aftonbladet – 1 mars 1859, sida 3

Men denna regeringens rätt får ingalunda så förstås som att det skulle få bero på polisen att efter godtfinnande förhindra eller upplösa: hvarje dylik sammankomst. Det ligger någonting förödmjukande deruti, att ett folk som vill anses bildadt skall låta sigisina religiösa öfvertygelser ledas af personer, som ej förstå att bedöma ett religiöst föredrag, och ännu. mindre den rålinie, som skiljer religionens område från politikens. Religionssamfunden böra åtminstone i likhet med pressen tillgodonjuta rättsförmånen af ordentliga domslut. Då staten vidare bör ega rätt att låta sig föreläggas hvarje sig bildande religionssamfunds satser, så må likväl pröfningen af dessa satser inskränka sig till en undersökning om huruvida någonting i dem förekommer, som är i strid med bestående lagar eller medborgarens pligter, men icke ingå i bedömande af inrättningarnes ändamålsenlighet eller sjelfva innehållet af den religiösa bekännelsen. I lagen bör äfvenledes uttryckligen intagas en föreskrift derom, att erkända religionssamfunds sammanträden i intet fall få behandlas såsom politiska sammankomster och dömmas efter de deröfver gifna stadganden. Staten ramlar verkligen icke öfverända derföre att religionssamfund förrätta sin andakt utan polisens biträde; staten skulle då vara mycket dålig och religionssamfundet mycket godt, såsom fallet verkligen fordom var med den romerska staten och de första kristna församlingarne. Då ett religionssamfund begått en straffbar handling, bör denna beifras enligt den allmänna brottmålslagen, på samma sätt som det förhålles med dylika handlingar begångna af andra samfund. Det förefinnes lika litet skäl att för en eller annan straffbar handling undertrycka ett religionssamfund, som om man skulle vilja för något annat än de gröfsta brott låta afrätta en menniska eller berötva henne medborgerliga rättigheter. Man bör ej göra det svårare för dessa slags samfund än för alla öfriga att erhålla korporationsrättigheter, och det vore skäl att i sjelfva lagen bestämma de vilkor, under hvilka berörde rättigheter kunde erhållas. Sjelfständigt ordnande och förvaltande af samfundets egna angelägenheter bör dem medgifvas. Detta synes vara ett obestridligt axiom, och föreskrift derom äräfven meddelad i preussiska grundlagens 15 artikel; men en hundraårig motsatt praxis har gjort stadgandet vanmäktigt. Till religionsfrihetens förverkligande hör vidare evilkorligen en förklaring från lagstiftarens sida, att icke någotreligionssamfund och ingen medlem af ett dylikt samfund må af staten kunna emot sin vilja förbindas till en religiös eller kyrklig handling. Sålunda må föräldrar ej tvingas att låta döpa sina barn, att begagna religionsundervisningen i statskyrkans skolor; soldater ej tvingas att gå i kyrkan, enär gudstjensten icke är föremål ör tjenstgöringsreglementet o.s.v. Slutligen är det oundgängligt, att alla de stadgar och reglementen, som stå i strid med grundlagens föreskrifter i detta ämne; må på en gång uttryckligen förklaras vara upphäfda och icke egande någon laga kraft. i Dessa punkter — anmärker sistnämde berlinertidning — äro de hufvudsakligaste som böra tagas i betraktande vid stiftande af en dissenterlag. Ett förbiseende häraf skulle ha till följd, att den i grundlagen proklamerade religionsfriheten ej komme att bli något annat än ett tomt ord. Religionsfrihetens stora grundsats — yttras på ett annat ställe i samma blad — är en mognad frukt af den nya tidens verldshistoriska utveckling, hvars alla krafter arbetat på att göra denna grundsats till hela den bildade verldens samfälda egendom. Kristendomens ursprung och dess ursprungliga historia predikar religionsfrihetens grundsats, och då denna äfven inom kristenheten åter gick förlorad, och under tidernas lopp en hård träldom och de grymmaste förföljelser trädde i frihetens ställe, kunde sådant ske endast derigenom, att den kristna kyrkan i sig upptog en massa af hedniska elementer och att den i sin organisation antog gestalt af ett judiskt-teokratiskt prestvälde. Reformationen är i sitt innersta väsen, om man rätt vill förstå densamma, ingenting annat än det personliga samvetets befrielse i från kyrkans tyranniska myndighet. Den protestantiska kyrkan måste, om den rätt vill begripa sig sjelf och icke förgäta sina egnal. principer, fordra religionsfrihet äfven för alla. dem som icke tillhöra hennes eget sköte. Hon: måste detta, för principens skull, af aktning för en odödlig själs af Gud gifna rättigheter; för sin egen skull, emedan hon icke bör: kunna önska att se äfven sina yttersta veder-1: sakare, de hvilka förneka all tro; såsom hittills förblifva qvar i hennes sköte såsom medlemmar af kyrkan; utan fasthellre låta alla de, hvilka med sina öfvertygelseri sje fva verket icke tillhöra henne, få utträda ur hennes gemenskap. Staten å sin sida måste, i fall den rätt förstår sig sjelf, medgifva en allmän religionsfrihet. Den måste det, för principens skull, af aktning för samvetets gudomliga rätt och för sin egen skull, emedan religionsfriheten utgör statens säkraste stöd: Endasti den fria trons och. det fria tänkandets luftkrets fostras manliga kaärakterer, och endast på fasta skuldror kan ett samhälle med trygghet hvila; Och hvarest mannen får fritt ut-. veckla sig och röra sig i sin tro och i sitt tänkande; der kan han tåligt fördräga mycken bristfällighet, ja äfven mången orättvisa i det yttre statslifvet. Vill man deremot öfvermodigt gripa in i hans inre troshelgedom, så gifver den billiga föstrytelsen häröfver åt alla hans känslor en viss häftighet och retlighet, som gör honom mera benägen för omstörtningar äfven i den yttre ordningen. Revolutioner uppstå lättast der, hvarest stat eller kyrka företaga sig att med yttre våld bestämma öfver tro och samvete. UTBIKES P2 eftermiddasen anlände sgnällnost med