Aftonbladet – 28 februari 1859, sida 3

ar KINOSISKA TCESCHORACHSdgCUWl UPpPpuUttsaut angripare. —— LA En folkskald i våra dagar. (Ur tidningen Wiborg.) (Forts. från torsdagsbladet). Jasmin har framstält hufvudmomenterna af sin ungdomstid i sina soubenis, minnen, en dikt som är hållen i formen af et epistel fill en landtman. Den begynner: Det förra seklet sågs ren matt Och nedtyngdt hårdt af år emot sitt slut sig vända; Då kom uti ett hus, gömdt i en stadsgränds ända, Ett riktigt råttbo, just den torsdagsnatt, Som magra fastan föregår, När kråset än man smörja får, Utafscenuckrokig far, enmoder, rörd af slag, En skälm till denna verld och denna skälm var jag. Af denna första strof lär man genast känna den humoristiska andan iv det shela:so1I stältet för att som prinsar: se: verldens ljus första gången vid: kanoners brak, träffades Jasmins oinvigda öra i hans födelsestund-af : detherl vetiska larmet: utaf -en-fastlagsmusik; som grannarne gåfvo en sin gramwney och hvars bornsmatter och kittelskrämmer beledsägade afsjungandet af några och trettio strofer af en visa, hvars författare var Jasmins fader, en fattig skoflickare, som också var marknadssångare och nu sjelf dirigerade konserten, medan Apollo der bemma belönadeshonom-med hans Jasmins födelse. Denna omständighet är grunden hvarföre Vi sadö att Jasmins första stora stycke var honom medfödt. Vid utförandet af dylik musik, som särdeles i södra Frankrike är någonting: alldagligt, vår den gamle Jasmin oumbärlig för sina talanger som tillfällighetspoct och instrumentist, och då denna gren af hans verksamhet -troligen var den mest inbringande, så: synes han ocksåhafva velat dertilluppamma sin son. Åtminstone finna Jasmins första minnen honun sjelf maskerad med en gråpappersmask och beväpnad med ett karnavalshorn i sällskap med sin far, som en annan gång också både alt dirigera en fastlagsmusik, hvarvid den 4 eller 5-årige pilten borde biträda, för att det skulle fullbordas, som skrifvet är: Som de gamle sjunga så qvittra de utigax. Trots denna mångfaldiga förvirfsverksamhet hade i den Jasminska kojan ett bittert, västan naket armod bosatt sig. På ett -lergolf; som ej-var belagdt-med bräder, -vacklade några rankiga stolar kring ett ej mindre rankigt bord. Mellan tre nubbar hängde ;å väggen en spegelbit, söm blott om lördegen efter en allmän husrenings-process var uti någon mån i stånd att uppfylla sin bestämmelse... De så kallade sängomhängena, om de också varit mindre genombrutna af hål och franslika, skulle dock endast mycket ofullständigt kunnat uppfylla sitt, uppdrag; ett skydda bädden, till följd af. det: starka luftdraget, som spelade genom de spräckta fön-, sterrutorna och dörrens springor. --Uppå: ett tvärsöfver stugan draget streck, .:soms ibland gjorde: tjenst vid tvättens torkande; vid hvilka tillfällen luftdraget kom väl til pass, hängde vanligen en tiggarpåse,; som likväl en gång i veckan försvann, nemligen. om. fredagen, .då. man såg bonom på farfaderns. skuldror; som dermed:.gjorde: runden hos--sina -gynnare på: landet; för att låta fylla den: med matförråd förde kommande dägarne. Jasmin visste detta, och lördagsaftonen drog han sig ur sina; kamraters lekar; för att möta, farfadern, som då ej -underlät. att ur sin påse framhafva nås gon läckerbit för den älskade sonsonen: På skolundervisning, den tiden i Frankrike, särdeles det södra, blott de rikäs förrätt, vär för Jasmin ej att tänka. Om detta också mycket grämde den arma modren, som med kärlekens skarpblick anade hos. .sin .son en för andlig sådd tacksam jordmån, så var. Jasmin desto lyckligare i denna gyllene frihet. Deh höga modref natur tycktes liksom desto kärleksfullare sluta honom, den Kon utvalt till en af sina gunstlingar, i sina armar, och till ersättning för det jordiska goda, som ödet förvägrat honom, skänkte hon honom i fullt mått de andliga gåfvor, som viblott Kunna åtnjuta vid hennes bröstvoch ur hennes händer: och dem hon utdelar utan afseende. på personen; efter helt andra grundsatser, än menniskorna plägafölja vid utdelande af sin gunst. Jasmin -hade ingen aning om sina-föräldrarsfattigdom. Var han också i tillfälle att jemte armodet i sitt hem se prakten i de rikas boningar, så säknade han sinne för att genom jemförelse af båda känna åtskilnåden, att beklaga sin torftighet och efterlängtade andras prakt.— Den, som i rikaste och friaste mått fick fröjda sig af den varna solen och den fria luften under Garonnedalens vida, blåa himmel, af dess ängar, dess lundar och små öär, den var i hans tycke rikast, men arm-och !