Aftonbladet – 28 februari 1859, sida 1

vv MELyMel Hal logga, all Kejsaren ICKe Kan-— ner historien, och att Italiens enhet under romerska väldet, efter de första oundvikliga krigen, ögonskenligen underlättades af anborna tendenser och att romerska borgares lystnad framkallade uppresningar i Italien. Det är ej heller af synnerlig vigt, att vi emot denne Bonapartes dumdristiga påståenden Jom de hinder, som möta Italiens enhet, skulle kunna sätta följande yttrande af den förste Napoleon: Italien fristående inom sina naturliga gränesr, skildt från det öfriga Europa genom haf och höga berg, synes vara ) bestämdt att bilda en stor och mäktig nation... : Enheten i seder, i språk, i litteratur måste i Jen mer eller mindre aflägsen framtid förena Jalla dess inbyggare under en och samma regering. Rom blir utan tvifvel den hufvudIstad, som italienarne en dag komma att utse till regeringens säte (Mömoires ecrites sous la dictee de Napoleon Vol. 1 pag. 155). En polemisk diskussion med den bonapartiske skriftställaren ingår icke i vår plan. Vi anse här af vigt att visa, huru föga de båda suveräna befriarnes afsigter sinsemellan öfverensstämma. Af vigt är, att italienarne må få se, huru man förer ett språk inför Italien och ett. helt annat inför Europa. Af vigt är att leda. uppmärksamheten på första spåren af en meningsskiljaktighet, sannolikt förberedd med afsigt, å ena sidan för att kunna säga: Vi förmå ej upprätthålla vårt program, Frankrike sätter sig deremot; å andra sidan för att kunna säga: Jag hade ej för afsigt att gå så långt som er äregirighet ville föra mig. En meningsskiljaktighet, hvilken utbrytande emellan de båda befriarne midt under kriget skulle för Bonaparte öppna ett tillfälle att skilja sig ifrån Sardinien och afslöja sina egna afsigter, sedan haäns armå väl hunnit blifva mästare af de strategiska punkterna. I brosehyren . påstås, att det första kejsaredömet, då det med Frankrike inkorporerade Piemont, Parma, Toscana och Rom, icke hade något annat syfte än att öfvervaka, försäkra och befordra itaHenarnes nationella. uppfostran. Det andra kejsaredömet skulle säga till italienarne: Jag ville göra er oberoende, men eder tvedrägt och edra furstars oregerliga ärelystnad visar mig att er uppfostran icke ännu är fulländad; jag åtager mig att fullborda densamma, medan jag under tiden beherrskar er.n Och detta är ju kejsaredömets vanliga språk. Hvar man vet, huru eders brytande, alla friheters tillintetgörande, den godtyckliga förföljelse, som jagat tusentals offer till Cayenne och Lambessa, icke i Bonapartes ögon äro annat än ett uppfostringsverk, som till Frank rikes bästa måste utföras. Förnekandet af Italiens nationella enhet framhålles i skriften på ett öfvermodigt sätt. Om frihet nämnes der icke ett enda ord. Folksuveräniteten får namn af anarki. Revolutionen betecknas med ännu värre namn. Författaren indelar Italien i tvenne partier; det revolutionära, hvilket emotsvarar omstörtande teorier och våldsamma passioner, lika otören liga med europeiska samhällsordningen och civilisationens fordringar som med påfvedömets Tfeligiösa intresse och politiska oberoende, och det nationala elementet, emotsvarande half öns folks legitima sträfvanden och egnadt att befästa dess styrelser. Expeditionen till Rom, ehuru den här benämnes en föga normal åtgärd, rättfärdigas af nödvändigheten att bekämpa Österrike å ena sidan, revolutionen å den andra. Despotismens teori lyser igenom på hvarje sida i boken: folken få endast ha sträfvanden; oss, verldens fåtaliga herrar på grund af arfsrätt eller en lyckad wusurpation, tillkommer det att ana och långsamt tillfredsställa dessa sträfvanden; men det stora problemet är. att förhindra folken ifrån att med egna medel och egna händer deråt gifva kropp och själ. Rättens begrepp finner man utplånadt från den bonapartiska skriften. De enda rader, som hänsyfta på antagandet af den revolutionära principen — den princip nemlisen, somtror på slägtenas rätt att fortsätta mensklighetens progressiva utveckling utöfver den förut gängse traditionen — äro de, der det talas om traktaterna. Men utan dessas kränkande kunde man ju icke erhålla territoriala förstoringar och dynastiska eröfringar. De traktater, som binda regeringarne, äro fölkens internationella lagar, och skulle ej kunna vara oföränderliga i annat fall än om verlden förlefve orörlig. Om nu de traktäter, som böra skydda Europas säkerheti stället blottställa detsamma för vådor, så är detta ett tecken, att de ej längre emotsvarade de fordringar eller de behof, som föreståfvat dem. Den politiska klokheten bjuder då att. mwodificera dem. En makt, som ville hålla sig förskansad bakom traktaterna, för att sätta sig emot de förändringar, som en enhällig opinion påkallar, skulle visserligen ha på sin sida den skrifna rätten, men den skulle deremot få emot sig den moraliska rätten och allas samveten. Dessa äro de enda rader i hela boken, hvilka grunda sig på en princip; och vi taga vara på dem, likasom vi skulle taga vara på ettaf fienden qvarlemnadt vapen. Men de voro oundvikliga för den, som hade eröfringar i sigte; och man har för öfrigt inskränkt principens tillämpning. Det är icke folkens omdöme, utan folkets herrars, som ensamt får bestämma när och huru traktaterna skola brytas. Men hvilka äro väl nu italienarnes legitima sträfvanden, och hvilket skulle sålunda blifva syftemålet med den franska interventionen? Många italienare — tyvärr alltför många — skola häruppå svara: Syftemålet må vara hvilket som helst, så gå vi in derpå; något godt blir i alla fall följden., Få derenot skulle kunna tro, utan att hafva läst frågavarande broschyr — att detta syftemål ir samma projekt till ett förbund emellan Itaiens stater och regeringar, sådana de nu befinna ig, som för 11 år sedan framställdes af abbe rioberti. En konfederation emellan Italiens muvarande regenter och påfven såsom konfelerationens ordförande: detta är enligt broschyen den möjliga meningen med den kejserliga nterventionen. Och Österrike ?7 Skulle det få räda tillbaka på andra sidan om Alperna?