Aftonbladet – 26 februari 1859, sida 3

( EE SEMA MEM 9 MA AVN NO dess förmenande, ett militäriskt rättslöst till1 stånd, yttrande sig derom sålunda: Enligt de militära lagarne kan ingen annån än den. som är beklädd med chefs makt I och myndighet; utöfva full bestraffningsrätt. ; En generalsperson, som icke är regementschef, I skulle således icke kunna åläggas arrest medj ; mindre än att detta af konungen, armens högj ste befälhafvare, honom anbefalldes! — Kan j sådant vara med god ordning öfverensstäm; mande? Och än mer, om en sådan -generalsi person blefve af domstol fäld till extra-judiciel i bestraffning, huru skulle detta kunna verkställas? Vi veta alla, att domstolen, då den ålägger extra-judiciel bestraffning, aldrig utsätter beskaffenheten, än mindre tiden härför, jutan öfverlåter detta åt befälbafvaren (chefen) för den kår, hvarvid den felande tjenar. Är denne en general, skulle ju konungen blifva exekutor af domstolens beslut. Åt konungen -Iskulle öfverlåtas att bedöma till hvilket straff — svårare eller lindrigare — den felande gjort sig förvunnen. På konungen, enligt Sverges grundlag oantastlig, skulle således allt klander falla för det allt för hårda, eller allt för lindriga straffet. Och — det värsta af allt — en af rikets högsta domstol ålagd bestraffning kunde alldeles uteblifva, utan att någon derför kunde ställas till ansvar. Finnes väl någon, som på fullt allvar vill påstå sådant vara rätt? : Huruvida denna sist framställda fråga afser endast näst föregående punkt eller argumentationen i sin helhet, är ej fullt tydligt; men buru som helst, anhåller jag, såsom varande ingalunda öfvertygad om ifrågavarande åtgärds nödvändighet till följd af Svenska Tidningens anförda skäl, få yttra ett och annat i enlighet med min olika åsigt. Hvad den der ståtliga titeln — generalissimus — angår, så får jag, att börja med, förklara mig ej vara ibland dem, som förmenas vara förskräcktas för den; men jag kan ej undgå att anse den helt och hållet opassande, enär med detta uttryck väl förstås högste befälhafvaren, hvilken, enligt regeringsformen, är lingen annan än konungen sjelf. Skulle nåon särskilt militärisk titel nödvändigt gifvas åt den funktionär, som står närmast konurngen (upphöjd öfver hela. generaliteteto), så vore det väl af fältmarskalk eller åtminstone general; men det vill synas aftidningens egna meddelande: att konungen tillagt che en Jör landtförsvarsdepartementet denna makt och myniI dighet, utan något afseende på hvad grad Tdenne embetsman innehaft inom armen. Häraf måste då väl blifva en följd att ifrågavarande armåns sekundehef upphör att qvarstå inom armåns rullor i-en lägre grad, såsom för närvarande är förhållandet, då chefen för landtförsvarsdepartementet är ibland de allra yngste generalmajorerna. Undras må väl, hvad våra vördnadsvärda veteraner inom generalitetet skola säga härom; då må.ga af dem voro som utmärkta officerare tjenstgörande långt innan nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet ens var född och de alla samiolikt äro hönom vida öfverlägsna i kunskaper, erfarenhet, bedrifter och tjenst. Många af dessa veteraner hafva verkliga krigsförtjenster att åberopa, hafva varit utmärkta chefer; för geniekårer, förvaltat maktpåliggande och höga civilembeten -m: m. m; m.; :och detta oaktadt skola de nu vid sin lefnads afton underordnas en embetsman, hvilken — till år så ung— ej har något annat att som: militäriska meriter, fråmhälla, än det allra vanligaste garnisonsofficerskarrier och några få års chefskap videttindeltinfanteriregemente. Nog måtte detta kännas bra tyngande! -Håruvida det skall verka lyftande och uppmuntrånde inom hären, tyckes dej vara svårt att afgöra!! — Må vara — torde en och annan genmäla — att åtgärden kan i någon mån medföra obehag och skada; men den måste vidtagas: den var i öfvervägande afseende nödvändig. — Var den då verkligen nödvändig? Se der en fråga, som jag vägar besvara med — nej, och det på följande skäl och grunder: Om åtgärden att tilldela en af statsrådets ledamöter så betydlig maktutvidgning, som den bär ifrågavarande, är med våra grundlagars anda och bokstaf öfverensstämmande eller icke, tillåter jag mig icke att afgöra, förmodande, att den frågan vid -kommande riksmöte blifver af dem sådant vederbör företagen till-ompröfvande. Här är blott fråga om dess nödvändighet, ej dess rättsenlighet. Som härmäste anledning till åtgärden anantages ett visst bryderi, som uppstått då en generalsperson af högsta domstolen blifvit förklarad skyldig att undergå extrajudiciel be-Å straffning, och-man ansett olämpligt att konungen:sjelf-närmare bestämde straffet, viljande man dymedelst låta påskina att deruti skulle vara nögot nedsättande för konungavärdigheten, enär konungen framstode som blott executor af domstolens beslut. Att konungeri, genom detta förfogande. l skulle frånträdt sin makt att, i egenskap aft armåns högste befälbafvare, kunna ålägga ent hvar af armån, som dertill gör sig skyldig.) estrajudiciel bestraffning, är väl icke menin-1 gen; ty då skulle ju konungen göra sin när-I maste man i befälet mäktigare än sig:sjelf, I och följdenligt hända, att högste befälhatvaten finge ihos sin underordnade: anhålla att få en felande :extrajtdicielt bestraffad. Således) tyckes härmed endast vara afsedt att konun-) geny till följd af-domstols beslut, ej må anses förpligtad att sjelf närmare bestämma en extra-4 judieiel bestraftnings: Men; om na —-hvilketå ingalunda är otänkbart — sjelfva, chefen, förl Jandtförsvars-departementet . skulle göra sigå skyldig till samma förseelse-som frih. Wrede och af högsta domstolen förklaras böra extrajudicialiter straffag, huru skulle då förfäras?) i ; I Skulle åter en ny tillfällighetslag utgifväs, som skapade ett annat -embete, hvarsinne-1 hafvare stode — ällra närmast köriungen;upphöjd öfver till och med den mäktige departe-Å mentschfen ? Sverges grundlag gör beklädandet af högsta militärbefälbafväregraden tillett åliggaiide, en PA