Aftonbladet – 26 februari 1859, sida 2

Ett godt skämt kan jag godt lida, äfven då-jag sjelf är dess föremål. Men ett styggt — fi done, Anders Petter! Om du har något obytt med herr Ernst Ludvig, så nappas med honom bäst du gitter; men för död och pina, min hjertans emaljerade, galvanoplastiske Anders Petter lille, blanda inte i migiden saken! Hvad har jag med Ernst Ludvig och ert gnabb att göra? Jag är dertill så oskyldig, som det barn som föddes i går. För öfrigt skyggar jag tillbaka för sådana der uppenbara: spektakel. Du kan gerna lemna mig i ro i min vrå; jag vet mig aldrig ha gått dig för nära, Anders Petter. Jag är en fredälskande man och, sanningen att säga, mer fallen för allvar än skämt. Jag är ledsen att ej kunna regalera dig: med. en vers ur Prinsens Abebok. Dock, det är Ernst Ludvig, och ej jag, som är skyldig dig en sådan. Men se här en stump i din egen trefliga stil: Framför en flaska,, fylld med kritiskt etter, Vid bordet, strödt ned vers och pappersblad, Der sitter smålandsdrängen Anders Petter Och väger på sitt besman rad för rad. Han sina oxar glömt och sina getter, På sin pegas han ämnar en bravad. Men, förrn han sitter upp och låtern traska, Så tar han sig en klunk utur sin flåska. Adjö med dig, du treflige pajas, helsa moster din så mycket från Din löfkojar C. Eg. ERROR