Aftonbladet – 25 februari 1859, sida 2

fade sig ett gömställe — Har farbror betänkt hvad. exemplets . makt verkar vid mina år? Jag har från barndomen lärt, att tro och lofven vore heliga ord, men efter detta kommer jag väl icke att väga stort på hvarken det ena eller det andra. Jag säger rent ut att farbror uppmuntrade mig från första ögonblicket, då vi tillsammans gjorde vår första. resa. Och nu är det likväl. både köpmannen och menniskan. som bedragerden stackars unge dåren, hvilken gaf sitt fulla förtroendeb Supponerar — om du lefvat något i verlden — att du icke kunde komma fram med så opassande vinkar. Härpå svarar jag dig emellertid: Jag skulle: verkligen, sådan som jag då trodde mig känna dig, med uppriktigt nöje ha tagit dig till måg; men sedermera har du sjelf varit skuld till att jag såsmåningom ändrat öfvertygelse. Och numera är du icke den måg, för hvilken jag ville hafva en huslig revolution, den värsta af alla revolutioner... Detta är mitt sista ord. Och härmed må vi sluta i godo, om det anstår dig, min unge. broder! Några ögonblick kände sig Holt liksom han sjunkit till botten med den lilla farkost, i hvilken han gifvit sig ut på verldsbafvet. Allt svek honom på en gång. Men han fick en redig tanke, som tillhviskade honom, att sedan han kommit på spänd fot med sin kompanjon, skulle det vara höjden af dårskap att stöta sig med den rike köpmannen Moss..... När han således en stund varit på botten och riktigt. försatt sig in i de förhållanden, som medföljde sjunpkandet, flöt han åter upp på ytan, . förvissad att med tålamod skulle han nog finna tillfälle att låta hvar och en känna att äfven han vore en makt. Nåväl, farbror,, yttrade han i en förändrad, lugnare ton; en stor olycka är det för mig att jag icke ställt mig. klokare, Men