Aftonbladet – 25 februari 1859, sida 2

eller blir häns blick skyggare än den förut varit. Men straxt derpå, liksom han fruktat att jag märkt något, kommer han småleende till mig och säger mig ett par angenäma ord om helt obetydliga saker. Ack, min Gud, att under så många månader ha haft hjertat fullt och ej våga tala, icke våga fråga! S Till och med Majken och hennes Gudmar, som äro skilda åt genom både tid och rum och faderns vilja, äro närmare hvarandra, ty de äro ett hjerta och en själ. Vi deremot lefva i det mest da spända förbållande.. Vi förekomma andra såsom ett det lyckligaste äkta par... och kunde vi ej vara det, mamma, om icke denna själssjukdom hos Åke — ty sjukdom måtte det väl vara — hindrade oss att komma till klarhet inför hvarandra? Jag är fullkomligt säker att han varit svartsjuk — ej på Holt: hvem kunde hedra Holt med sin svartsjuka — utan på honom, som länge hvilat. Detta bör dock längesedan ha tagit slut, ty svartsjukan dör väl med föremålet för densamma. Allt mitt grubbel är förgiäfves. Holt ser cj mera på mig. Han lefver blott för husets aftörer och är nu rätt dräglig..: Således ingenting om Holt....,.........ssseserstssnen Nu kommer jag. dit jag från början ville komma. Kan det vara rätt att låta grannlagenheten lägga på sig det tunga oket af en evig tystnad? Har ej hustrun ovilkorlig rätiighet att få höra och lära känna hvad mannen inom sig närer för tvedrägtsämnen — ty fastän det är en tyst tvedrägt, så är det dock en sådan, och stundom säger mig min instinkt eller mitt hjerta, att det till och med är min pligt att uppfinna något medel att hjelpa oss ur denna förtrollade krets. (Forts.