Aftonbladet – 25 februari 1859, sida 1

STOCKHOLM den 25 Febr. Det vore temligen mödosamt och till ringa gagn att fullständigt inregistrera allt hva som inom den utländska och specielt inom den franska pressen kan tolkas såsom tecken till ett snart utbrott af kriget eller såsom bevis på en fredligare stämning, hos den, af hvilken det mesta i detta hänseende beror. Kejsar Napoleon drager nu, liksom fallet var före det orientaliska krigets början, försorg derom, att de krigiska och de fredliga symptomerna temligen regelbundet aflösa hvarandra, ehuru det måste medgifvas, att krigstecknen äro betydligt öfvervägande. En nyligen vidtagen kraftyttring af franska regeringen har väckt synnerlig uppmärksamhet och i första hand blifvit tolkad såsom särdeles hugnelig för alla dem, som boppas på fredens bevarande. ?La Presse? har nemligen erhållit en varning med anledning af en mycket krigisk artikel, den första varning, som blifvit utdelad åt någon Parisertidning sedan hr Delangle blef inrikesminister. Denna artikel, som var undertecknad af hr Leouzon le Duc och hade till öfverskrift den italienska krisen-, innehöll egentligen en rekommendation för en bok af hr Perrens om de två italienska revolutionsåren, men råkade dervid sjelf att tala i en stil, som något påminde om åren 1848 och 1849, och nöjde sig icke med att vädja till ,civilisationens sak, såsom den godkända frasen lyder, utan tog sig före att emot Österrike vädja till den revolutionära andan i Italien. Så läste man i denna artikel: I martyrfolkens lefnad slår aågon gång en timma, då de fatta sina bödlar vid strupen och med dem begynna en kamp på lif och död. Denna kamp är understundom långvarig, tyranner dö långsamt; men sjelfva denna tidsutdrägt försäkrar om en lyeklig utgång, ty den första explosionen — en dotter af förtviflan — lemnar småningom rum för klokheten, och då blir det gifna slaget ofelbart. Derefter prisas tilldragelserna under de båda revolutionsåren hvar för sig, ehuru blott såsom förspel. Den rätta tiden för handling är först nu kommen. Hela Italien samlar sig under oafhängighetens och fribetens fana, och sjelfva Mazzini är åter tillstädes. Hvilken italienaren — heter det — hvilken italienare icke blott i LombardietVenedig, . utan i hela Italien anser icke nu landets befrielse såsom det högsta och omedelbara ändamålet för sina beslut? Om man pröfvar Italiens belägenhet, så kan man icke neka, atf en sådan enstämmighet är skickelsediger. När alla lida af samma onda, så förena sig alla för at: utrota detsamma; och de gå så mycket kraftigare och förtröstansfullare till verket, som de väl veta, att det första riktigt måttade slaget skall vara afgörande. Centralisationen, som kan vara en orsak till kraft, kan också vara en orsak till svaghet. I hvarje händelse förenklar den besluten. Önskade icke Nero, att romerska folket hade blott ett hufvud, för att med ett slag kunna afhugga det? Österrike är nu i samma ställning... Öfverallt i Italien höjer det hufvudet. Hvem har fjettrat påfven vid det förhatliga system, som utgör romarfolkets olycka? Österrike. Hvem nödgar konungen af Neapel till ett vansinnigt motstånd emot de legitimaste önskningar och fill hans otaliga förföljelser? Österrike. Hvem nedtrycker Lombardiet och Venedig under ok af jern? Österrike. Hvem förslafvar Modena och Toscana? Österrike. Hvem oroar Piemont? Österrike. Österrike alltid och öfverallt. När derföre Österrike iolifvit fördrifvet, så skall situationen vara klar oeh allt återvända till ordning... Detta var något för starkt; tidningarne få väl på förhand begripa kejsarens outgrundliga beslut och tala vidt och bredt om hans kärlek för fribeten — i Turkiet och Italien; men att så der oförbehållsamt börja tåla om 1848 och 1849 och Mazzini etc., det går utöfver den rätt att yttra sig krigiskt, som blifvit pressen medgifven, och bladet erhöll en varning, motiverad deraf, att en dylik polemik är egnad att ingifva sinnena ogrundade Farhågor. Så bestört som redaktionen af ,la Presse blef öfver detta något oväntade slag, mot hvilket också prins Napoleon, hvars organ bladet ir, skall i statsrådet ha mycket opponerat sig, så. angenämt inverkade åtgärden naturligtvis på börsen. De fredsförhoppningar, som ur lensamma kunnat härledas, voro dock icke synnerligen starka eller varaktiga. Det började snart transpirera, att åtgärden inneburit en nödtvungen satisfaktion åt hr Hibner, som rklarat br Walewski, att han måste bevära sina pass, om, då regeringen har pressen nelt och hållet i sin hand, en tidning skulle illåtas öppet predika korståg emot Österrike, ifvensom att påfliga nuntien gjort framställingar i samma syftning. Den åt la Presse sifna varning har sålunda icke förmått utplåna intrycket af inrikesministerns krigiska cirkulär till prefekterna, hvilket också står i nära harmoni med åtskilliga fakta, som se föga fredliga ut. Från Lyon skrifves, att der lagligen tillverkas 25,000 patroner och att ältbröd sedan en månads tid bakas natt och rs ERA EN