Aftonbladet – 24 februari 1859, sida 3

ScoglaltSIT -LcCKHING al Valt ofand Gti: Guilt berör detta ämne, då ban prisar våra folkskalder i motsats till Frankrikes konstlade och akådemiskttråkiga utöfvare af den glada vetenskapen nu för tiden. , Det är dock i Frankrike -somi den store folkskald uppträdt och ännu qväder. som vi här Erna teckna. Och hvad som måhända ön n er ökar detintresses hans skaldskap väcker, ör den omständighe-s ten, att det språk, hvårpå han dikfar, icke är den på sin tid verldsbeherrskande, änvui vård lagar för hofven, diplomatin och dun finare verlden egendomliga fravskan, utan on föraktad munart, som tillkämpat sig ett välde jemte lennia, åtminstone på folkefs läppar. scdan den-redan för sekler sedan som skriftepråk nödgats vika för sin mäktigare meåtäflsrinna. Denna dialekt, som 1: umera tillhör blott nn abetydlig provins, har dock i tiden vert or ganet för det sydliga Frankrike, fvars bildning var både tidigare och yppigare på sir tid, än det nordligas, ehuru det sebares kultur och språk iyckades qväfva det förra genom sin beblandning med det kraftfulla. bandlingsstarka rormanniska elementet. Langue doc, trubadu ernas sköna språk, gick, Kksom len skaldtanda, som uttalade sig på detsamma, under genom de gräsliga korstågen mot de så kallade Albigenserna, i hvilka norden och södern i det sköra Frankrike utkämpade sin tvekamp på Tif och död: Med kättares bålen slocknade frubadurernas konst: det vär förgäfves, gom man sökte hindra dess utdö: ende genom inrättningen af en akademi för densamma i Toulouse; det:skönadangue-döc; som gehom beröringen med dö högt bildade araberna i Spanien utbildat tig till lämplig organ för en yppig, konstfull poesi, nedsjönk till en mer och mer föraktad folkdialekt, vu kallad gascogniskan, Det är denna som den omnämde folkskalden Iksom återadlar med sina dikter. Folkskald och skrifvande på ett förakfadt, tillbakasatt men välljudande och af utveckling mäktigt scpråk — se der tvenne egenskaper, som borde skafta vår skald sympatier; Skald n och perukmakaren Jasmin. Pet var om sommaren 1835, som den berömde, tio år derefter aflidne franska förfataren och kritikern Charles Nodier, på: en reså i södra Frankrike i stsden Agen inträdde i en perukmakares trefligt inbjudande lilla boning, för att Jåta afbjelpa några oördningar, som -under en resa genom natten uppstått i hans frisyr. I äfsigt att på något sätt andligt syssel-ätta sig utrder detta ytliga hufvudarbeten, grep patienten efter några saämmanrulläde pappersremsör, somi form af papillotter lågo kringkagtade, en del så, att han kunde nå dem med handen. Han upprullade dem och begynte snart, till stor harm för perukmakaregesällen, som såg sin konstfullt ippförda byggnad i fara att återsjunka i sitt törra kaos, göra alldeles egendomliga, rytmiska rörelser med :-hufvudet; och att med hand och mun gifva tillkänna ev glad öfverraskning. Han bade nemligen till sin stora förvåning funnit att dessa -papillotter voro . fullskrifna med verser på den äf honom bögt värderade gascogner-dialekten och det de mest välljudande och skönaste, som väl hade klinsatsen kärlekshofvens tider på det sköna :angue-doc. ås Den förvånade kritikern forskade ifrigt efser författåren af dessa, verser: som, trots huns -idsträckta Ntterära kännedom vorö honom ullkomligt sbckanth, men dock så väl vöra rörtjenta af ast Vara kända, och erfor till sin stora förvåning af värdinnan i huset; -att deas författare var ingen annan ätbemnnessmean, som just hade vtgätt till utöfvaiide af Titt yrke. Han sysselsatte sig, yttrade frun ien on; som föga dolde hennes missnöje, på sina ediga stunder med diktande, men. hon, som ithinstöne ville draga nytta af det papper van fuällskref, använde de skrifva Temsorna ill papillotter. : king Nodier, nu ännu mer angelägen att göra persopl gbekantskap med den ovanliga ände, som ir de skrifna remsorna hade strömmat mot-borom, afvaktade perukmakarens återkomst och auh sin enträgenket fullkomligt Belönad geom bekantskapen med en man, hvars väsende och karakter stodo i fullkomlig harmoni ned: hatis andas utgjutelser, en företeelse,som iet är destö mer angenämt att påträfta, ju sällsyntate den är. Utan vidare orständigeter uppfyllde skalden genast den Trämmaånles önskan, att erhålla Hela samlingen af de så underbart funna fragmenter upptäckta likterha. Han öfverlembpade åt Nodier dessa. tikter, som visserligen bladv öch hättevis blifvit tryckta sedan 1825, teh som toto Kända blott. i .den inskränkta. kretsen AF skaldens -änner och andra med dialekten förtrogna sersoner i och omkring Agen;-och således cke på långt när så allmänt bekantä som leras ibre värde gjorde dem värdiga utt vära, sen det äkta går icke förlöradt för efterserldeu, det finner förr eller senare stunden för.sin fulla uppskattning. plbiode: dr Oberäknädt : några ungdomsförsök, -hade Jaöques Jästnin, eler på hans modersmål laquod Jansemin, begynt Sif egendomliga; astän dåsännu fördolda skaldebana tWed en, dan kunde säga honom medfödd: större dikt if ikomiskt-episkt innehåll. Den harctill titel Chalibari (Charivari), kattiusiky och skildrar utitre sånger, eller, som skalden med inledning af. det muntligt-åeklamatoriska Föredraget kallar dem, pauser, förloppet af on sådan folkdemonstration, som titeln: be:ecknar och som är mycket Vanlig i Erankrike, särdeles i dess sydliga del. Denna likt är en verklig guldgräfva af naift rökande humor, full af de finaste folkinfall af idlaste art och med all sin otvungna: naturighet-af så konstnärlig anordning, att man vore frestad tilltro dess författare det djupaste studium af de gamla mönstren, hvilket dock esär fallet. .Derpå följde några oder, äfven öfverspopulära ämnen, hållna i en träfande. folkton; som icke. nedsänker sig till nassan för att jäkta efter dess gunst, utan tädse söker upphöja denba jemte sig. Hit röra isynnerhet ngenera! Foys död at 1823,