Aftonbladet – 24 februari 1859, sida 2

att Hågonting för, mig oförklarligt tilldragit sig med pappa, och så underligt det kan tyckas, förekommer det som om han på samma gång önskade och afskydde denna för bindelse. Är så verkligen förhållandet, skall det gå lättare, än jag vågat tänka, att få slut på denna sak. Dessutom.— mins du ej de gamle på Ufklippan? ... Men jag ser nog att det icke är lika lätt att ingifva lugn som att sjelf ega det. g Ja, blott jag får se in i dina trofastarögon, blott jag får höra ljudet af din klara och fasta stämma, då tror jag på allt, som kommer himlen nära, ty jag är då sjelf nära den. Men att tro, är ej detsamma som att svara lugn — och detta oupphörliga motstånd, dessa re strider, som du utkämpar under:tystnad, torde slutligen inverka på din helsa. Hvilken ide!Är jag då nervsvag jag? O, nej, så vidt derifrån att jag skulle -frestas tro det dina nerver vore saf-stål! Men inbilla icke mig, att alla dessa långa och tunga dagar, der aldrig en -enda timma visar dig annat än den :eviga :beherrskningen, icke också lägga sitttunga stoft på ditt inre väsende. Och jag ber dig rättibesinna huru lifvet skulle gestalta sig för din :stackars Gudmar, om han förlorade digi Vi talade också i det ämnet, då wi stodo på Hornborgs ruin — erinrar du dig hvad jag då sade? : Ja visst, och mången gång bar jag upprepat det för mig sjelf: Man kan aldrig, sade tu, förlora hvad man en gång egt! . Men tyvärr är man icke alltid så eterisk som ån lyckades få mig den morgonstunden. Och hura kan hoppet om andarnes fortfarande kärlek i en kommande verld trösta oss öfver förlusten af en förening här? Min egen Gudmar, du sär icke nu den sinnesstämning som passar för dylika samtal: