Aftonbladet – 23 februari 1859, sida 3

I 5 VBG JET GL FUTTRGBIe NEBYD LEVER BLSKR SM Mö rekt anklagelse om bristande pit, insigter och urskilning, hvilket här torde få gälla detsamma son; försummadt iakttagande af rederiornas och assuradörernas bästa och fördel. För befogenbeten af ett omdöme, ännu mer af en afgörande dom, fordras sakkännedom och erfarenhet, och att dessa i allminhet ej äro hvar mans sak, derom äro meninsarne ingalunda delade. Huruvida de varit med vid dikterandet af ordalydelsen uti omhandlade artikel, lemna insändarne derhän; men de kunna dock ickt ondertrycka den föreställning, att lika enskilta som ånsidiga åsigter, syften och intressen härvid sökt bana sig en väg för godtyckliga förfoganden, subjekiva fördelar och obegränsad maktfullkomlighet. Ener gifs något mera slående bevis på en utomordentlig snart sagdt diktatorisk makt, på en arbiträr prötningsrätt, än just föreningens nuvarande ombuds mans, hvilken tillika är sekreterare, fullmäktig, aktor publicus, assuransgifvare och -tagare (eller med andra ord en föreningens intressent) samt dispachör i en person: sålunda är han på samma gång sakförare, part och skiljedomare. Han-skall vara mer är henniska, om, i alla dessa skiftningar af embets verksamhet, han alltid kan finnas rättrådig, opartisk och upplyst, aldrig göra sig skyldig till ett misstag aldrig hänföras af en nyck, aldrig begå ett förhastande. Åtminstone fordrade billigheten att han icke sjelf vore delegare i föreningen, hvaraf följer ati han här alltid måste handla och döma i egen sak. Med denna otillbörliga, ja vVidanderliga utsträckning fo makt står också i närmaste sammanhang regle nentets 14 6, som förklarar: Direktionen ansvarar semensamt att under händer varande medel och ypoteker ej förskingras, men har för öfrigt för sina itgärder ej något enskilt ansvar till person eller genom. Det är således skepparhe endast, på hvilka nån lagt bördor, hvilka kunna dragas inför rätta ställas till ansvar och på alla möjliga sätt trakasseras icke endast af en assuransföreniog genom less egenmäktige ombudsman; utan äfven af den abetydligaste godsegare. Ingen enskilt person ji samhället är följaktligen utsatt för sådana äfveniyr och förluster som skepparen. Han riskerar aemligen sitt vara eller icke vara; han sjelf, hans familj; hans: medborgerliga anseende och hans ofta surt nog f rvärfvade egendom äro på detta vis yt terst beroende af ett godtycke; och det kan icke a! någon rättskaffens och sjöfständig iman förtäbkar honom, att han söker i det längsta undandraga sig. att han icke vill gifva sig sjelt till pris eller sin egendom till spillo för en allenastyrande viljas egenmäktighet. Hvad lag bjuder, det skall, det måste hån bvilkorligen, utan all både gensägelse och gensträfvighet åtlyda och underkasta sig i fall han begår en förseelse eller gör sig skyldig till uppenbar vårdslöshet o. s. v.; men att bjuda honom sjelfmani räcka fram sina händer för att låta dem bindas, innefattar någonting lika naturvidrigt som lagstridigt. Ännu har ej, som -ofvanför nämdes, utom Stockholms sjöassurans-förening, någon endå inländsk eller utländsk sjöförsäkringsinrättning, så vidt insändarne, hvilka icke gerna kunna frånkänna sig en temlig erfarenhet i detta hänseende, hsfva sig bekant, hittills försökt hvälfva ett så beskaffadt ansvar utom lag på skepparen ch förbinda honom till godtgörelse af de medel som till rederiet blifvit utbetalte, antingen för iståndsättande af sjöskada eller såsom vederlag för total förlust. Enligt alla bildade länders sjölag är redaren, i och med detsamma han anförtror skeppar Dn sitt fartyg, ansvarig för hvad skepparen gör och låter, såväl icertepartiers uppgörande som för penningars återbetalande, uppburne i och för fartyget: råkning. Det lär väl säåledes-ingen vilja bestrida redaren rättighet att af sin skeppare fordra all möjlig omtanka och försigtighet i transaktioner, likasom i fartygets förane och vård m. im; men mera kan billigtvis icke fordras af honöm. Hvur ligger då yränsen mellan den olycka, som icke kan tillräki skepparen, och den, som både kan och bör tillräkn honom? Eller skall skepparen göras ansvafig icke allenast för sig sjelf, utan ock för hvarje försumnielse å besättningens sida? Huru mången gång har icke dessutom den mest erfarne sjöfarande måst erkähna, att den manöver, han i ett trängande ögonblick ansett aändamälsenligast och verkställt; i det nästa värit alldeles obelflig, om icke skadlig? En störtsjö, ett v.ndkast, en oförväntäd strömsättning och dylikt har ofta dragit ett streck öfver de klokaste beräkningar — ty natutens krafter verka sjelf ständigt, oberoende åf menniskan. Tjockan och stormen skingras och lägga sig icke på någon dödligs befallning När, såsom för närvarande tillgår, då en sjöskada skett, sjötörklaring i behörig ordning och inför behörig auktoritet är afgifven och efter uppläsandet af minst hälften åf besättningen, i fall så många äro lefvande, jemte skepparen och styrmannen med ed fästade, så tyckes det verkligen som vore allan rättfärdighet uppfyld och följaktligen hvarje äfven den ringaste misstanka om ett svekligt eller om vårdslöshet; okunnighet, brist på eftertanka och försigtighet vittnande handlingssätt sålunda undanröjd, ty skeppare och besättning, der de öfverens-tämmande betyga en sak, böra tros på sina örd och sin aflagda ed. Att köpa sig eD medbroitslmgs biträde är redan förenadt med svårjgheter, att köpa sig en hel besättrings är en omöjlighet. Men icke nog med att det goda förhållandet mellan redare och skeppare rubbas och utidergräfves genom den utsträckta, obegränsade anklagelserätten hos ombudsnannen, den verkar ellerkan verka icke mindre menligt på förhållandet -mellan skepparen och besättningen samt disciplinen. I händelse af haveri Her total förlust kan lätt en eller annan persop, iom trot. sig förorättad af skeppsbefälhafvaren eller står till honom i ett spändt och ovänligt förhållande, öe sky att utsprida eller meddela förklenliga ryksen om skepparens förfaringssätt vid olyekstillfället, och är då ombudsmannen öppen för sqvaller eller 2ggas han af begäret att visa sig nitisk och kraftfull, så kan skepparen utan någon skälig anledning, blot: vå ett löst rykte, utsättas för chikaner och rättegång, som, om den ock, gensm bevishingen att han iakttasit-allt som: af honom rimligen .kunde fordras; utaller till hans fördel och frikännelse från unsvar, lock genom uppehåll samt andra binder 0: 8. -v. om eke helt och hället vållär, likväl kan bidraga till lans fuin. t Ke Hela detta nya försök af föreningen eller rätt re apten N. att bindä skepparne till en ansvärsoch ;rsättningsskyldighet öfver lag, tyckes bevisa att förningen icke längre på liberala grunder kan existera. 7ore det icke då mera i sin ordning att föreningen ipplöste sig, i. stället för att ytterligare fortfara i yta år? -Det är visserligen nu ickes första gången sedan föreningens stiftelse som -feglementet föräntrats, men då procentens höjande äfvensom tiden ;ch platsen för extra premien voro förfoganden som cke egentligen rörde skepparne, fick det aflöpa utan vågot vidäre påtal Att nu iäkttaga tystnad å skepvarnes sida skulle bevisa feghet, undseende eller ett aindre godt sjelfoiedvetande; och att meranämde -eglemente;hvars tillämpning, efter hvad det förljuies, icke skulle sättas i verket, utan endast vara att inse som en: väckelse och maning till skepparne att vättre iakttaga sina pligter, således ett slags skrämskott, i många afseendeil står i uppenbar strid med sundt förnuft, allmän rätt och öfligt bruk, tro insändarhe sig hafva i det ofvansägda tillräckligenbevisat. Den värma insändarnes språk på några ställen röjer angår sak och icke person. De äro nemligen sjelfve öfvertygade, att de icke sakna befogenbet till de anmärkningar, som blifvit framstälda, likasom att det skett med all möjlig hofsamhet, och att redaktionen, : opartisk och fremmande för alla kotteriräderneslandets bästa och medborgares rätt, icke vägrar ett rum i sin tidniög för dem törhända nog vidlyftiga belysningen. — 27 tressen, men varm för allt som i någon mån rörer