Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 2

Illbakavisades, — och Wienerkabinettet trodde g böra begagna den lumpnaste förevändning tt afbryta de diplowaatiska förbindelserna de åda staterna emellan. Sardinska regeringen ar med den yttersta omsorg undvikit att spela ollen af utmanande, utan har tvärtom sökt terföra hopp, lugn och tålamod midt under en i Italien rådande förtviflan, otålighet och gitation. Men: de utomordentliga militära åtgärder, : om Österrike senast vidtagit, och hvilka tydgen äro, riktade emot Sardinien, ha satt ardinska , regeringen i nödvändighet att sätta andet i säkerhet emot en fara, som kan bli fverbör agande. Redan innan konungen hade ållit: sitt tal vid kamrarnes öppnande, tillännagsaf wienerkabinettet i sin officiella tid-l: ing, jatt: en armekår af 30,000 man skulle : örsärsdas till Italien, och på samma gång lessay trupper med den yttersta hastighet skicsades till Lombardiet och Venedig, såg man lit anlända de s. k. gränsbataljonerna, hvilka Id.rig lemna sitt land annat än-i händelse f krig. Tieinos hela venstra strand företer detta ögonblick anblicken af ett land, som är bestämdt att innan kort bli krigsteater, och man har utställt förposter på sjelfva bron vid Bussalera, som betecknar gränsskilnaden emellan de båda länderna. Under sådana förhållanden fordrar landet af sin konung och sin regeriug åtgärder, hvarigenom man må kunna mita de eventualiteter, som en sådan kraftutveckling från Österrikes sida gör sannolika. Noten slutar med följande instruktion till de respektive sändebuden: ,Jag hoppas, att ni lätt skall lyckas öfvertyga de statsmän, med hvilka ni står i förbindelse, att Sardiniens ofvanberörde åtgärder, företagna i en uteslutande defensiv riktning, !ångtifrån att innebära en hotelse för Europas lugn, tvärtom. skola hafva till följd att stilla den i Italien nu rådande agitation och tt lugna sinnena genom den försäkran, att Piemont, starkt i sin goda rätt, och med biträde af de bundsförvandter, som dess rättvisa sak ensam kan förskaffa detsamma, är beredt att:bekämpa hvarje anledning tll sordning på halfön, från hvilket håll den än må komma, från Österrike eller från revolutionen. Times Turinerkorrespondent anmärker härvid, efter att ha meddelat noten i dess helhet, den ytterst moderata tonen i denna statshandling, och anser den antyda, att sardinska regeringen icke ens i bändelse af Frankrikes understöd kommer att blifva den anfallande, såframt icke Österrike dertill gifver henne goda och obestridliga skäl. Man skulle såledesytillägger korrespondenten, häraf böra kunna sluta att intet krig blir af, såframt vanli logik kunde användas; då fråga är om en si oefterrättlig regering som den österrikiska. I trots af sina usla finanser och en -billig farhåga för uppresningar i sina: öfriga besittningar, skulle Österrike väl kunna vara i stånd att göra kriget oundvikligt. De i grefve Cavours not anförda detaljer äro i alla hänseenden fullkomligt öfverensstämmande med sanna förhållandet. Österrike har verkligen under den senaste tiden betett sig som omdet ville söka krig. Möjligen har detta skett i fullt förlitande på Tysklands understöd ochi förHoppning om Englands. I sådan händelse blefve det Englands och Preussens pligt att använda hela sitt inflytande att förmå Österrike att afstå från ett så vansinnigt förslag och inskränka sin inblandning i Italiens angelägenheter inom de genom traktaterna bestämda gränser. Debatten i sardinska kammaren öfver ifrågavarande låns upptagande var ganska liflig och intressant. Förslaget understöddes icke blott af de ministeriella, utan ock af hela den liberala sidan. Endast den yttersta högern förklarade sig deremot, men dess argumenter upptogos och vederlades af grefve Cavour i ett med spänd. uppmärksamhet åbördt och af lifliga bifallsyttringar helsadt anförande. Iafseende på de inom engelska parlamentet uttalade åsigter i den italienska frågan, yttrade sig ministern med mycken aktning om det land han sade sig älska och hvars allians han alltid sökt; men anmärkte, att alltsedan 1856, då England trodde sig böra förena sig med Österrike i de orientaliska frågorna, hade detta förhållande verkat en modifikation i dess åsigter rörande den italienska frågan, likväl endast i afseende på Lombardiet. Det smärtans rop, som utgår från Bologna och Neapel. nådde ännu engelsmännens öron. De rop,som höjdes från Milano och Venedig, tycktes deremot genom Österr.kes konster ha blifvit förhindradt att framtränga. Talaren hyste emellertid den förhoppning. att den frejdade statsman, som nu stode ji spetsen för engelska kabinettet, och hvars namn vore förenadt med den stora slafemancipationen, icke skulle nu-vilja göra sig skyldig till häremot stridande handlingssätt i fråga om Italien. Den i Paris nyligen under titel af La Guerre utkomna broschyr af Girardin och .som synes bestämd att bekämpa de i hr-La Guerronieres skrift uttalade åsigter, visar sig emellertid ingenting mindre än fredlig, men vill blott ha NS TR RA a VR PAT ER RR RR RR