Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 2

Ser dun, yttrade konstapeln, jag visste att han skulle gå i fällan) Du skryter bra ! svarade siare-timmermannen tvärt. . Var det inte jag som:.spanat ut den gynsamma stunden, och var det inte jag som satte ihop -historien? Nånå,, återtog konstapeln, det-är alltid du som gjort: allting — men vi -få väl se hvem som gör mest, när det kommer till sista betinget... Låt oss nu kasta i oss ett glas och en bit mat — men: inte för de här pengarna: det har jag inte mod till. Öfver det inre i Qville kyrka — den enda korskyrkan på landet i hela Bohuslän — kastade den matta vintersolen sin bleka glans enom åtta fönster. Men denna belysning blef på långt när icke tillräcklig att genomskina dessa mörka korsgångar, på hvilka nu den samlade allmogen med psalmböckerna i hand: vandrade till sina platser. Majken förde Emilia till Gläborgs kyrkbänk, hvilken låg halft skymd vid sidan om predikstolen. Herrarne togo plats hur det föll sig. Det var straxt före gudstjenstens början. Medan qvinnorna kringbjödo sina pulledosor, och jemte männerna sökte, efter första psalmversen, påminde Emilia och Majken hvarandra att de-nu befunno sig i närheten af den stofe blå sölkesmässhaken med bjelkeska och bildtska vapnen. 7 Jagvär rätt glad., -hviskadeMajken, att! den förnäme Olle i Bjelkeboda och den ännu drygare Bernt -Karolusson icke finnas bär i kyrkan, ty Gud vet om jag kunde låta bli att 1e, om jag finge se. dem: jag skulle då också ha framför mig -Kela uppståndelsen i höstas. För min delp, svarade Emilia, och en suck gick från själen öfver läpparna, skänner jag mig icke alls sinnadsatt le åt någonting, äfven om jag icke befunne mig på den här heliga