Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 2

letta tillfälle äfven af de närvarande gillades tt förslag, som afsåg, att räntan å insatta nedel icke hädanefter får understiga 4 prosent. Hittills har nemligen direktionen egt rättighet att, om så blefve nödvändigt, net sätta räntan så lågt, som behofvet kräfde, sedan delegarne blifvit genom allmänna tidningarne sex månader förut derom underrätjade. På grund deraf blef också räntan, jemikt direktionens den 12 Juni 1830 fattade beslut, irån och med 1831 års början nedsatt ill 4 procent. Med undantag af de första åren efter sparbankens stiftelse har icke den reglementet stadgade uppsägningstiden af I vissa fall 3 och 6 månader blifvit begagnad, utan äfven större penningesummor erhållits redan efter 8 dagars uppsägning. Men som stadgandet qvarstår oförändradt och någon förändring deri icke blifvit föreslagen, måste insättarne nöja sig med den långa uppsägningstiden, om sådant skulle af direktionen pröfvas nödigt. Ett annat beslut, som jemväl i onsdags fattades, afser att för framtiden förekomma den Hittills antagna tolkningen af reglementets 7:de paragraf, enligt hvilken tolkning den, som på. en gång insatt det tillåtna maximum för året, icke sedermera under årets lopp får göra nya insättningar, äfven om efter nämde tidpunkt penningar uttagits. Sådant tillåtes nu med en viss inskränkning i afseende på tiden och med vidhållande af stadgandet att insättarens hela kredit icke får ökas med mera än det föreskrifna maximum. Posttidningen, ur hvilken vi hemtat dessa uppgifter, fogar vid dem några anmärkningar, hvilka synas oss fullt befogade och dem vi derföre här återgifva. Vi böra slutligen, säger Posttidningen, tillägga, att de i onsdags vidtagna förändringarne i reglementet för sparbanken behöfva K. M:ts sanktion innan de blifva gällande. Det är bekant att en icke obetydlig del af sparbankens medel äro utlånade till Stockholms stads drätselkommission. Härom är icke så mycket att säga, ehuru man skulle tycka att staden kunde skaffa sig medel på annat håll och tillika genom ett väl ordnadt fondsystem bereda innehafvarne af små kapitaler tillfälle att säkert placera sina penningar. Deremot måste det väcka en viss förvåning att drätselkommissionen för en del af detta lån, eller, såsom vi tro, 100,000 rår, aedprutat räntan till 4 procent, genom hotelsen att annars beröfva sparbanken den lokal, som den nu hvarje lördag, således en gång i veckan, begagnar i rådhuset. Sparbanken betalar följaktligen 1000 rdr för denna stora förmån, medan staten lemnar gratis lokal åt ränteoch kapitalsförsäkringsanstalten, ehuru den endast afser hufvudstadens och de närmast kringliggande länens nytta, och medan enskilta personer utan all slags vedergällning offra tid och möda på sparbankens förvaltving. Vi veta verkligen icke något passande ord för att karakterisera ett sådant beteende och äro öfvertygade att de personer, som ega säte och stämma i drätselkommissionen och som genom detta åtagande sjelfvaådagalagt sinne för kommunalanda, icke skola låta denna fläck på kommissionen länge stå qvar. På denna faller ensamt ansvaret, om ock andra mynrdigheter medverkat till beslutets fattande. Betraktas sparbanken endast såsom ett medel att förränta deras penningar, hvilka icke hysa förtroende till något annat penningeinstitut, så kan det äfven synas skäligt att staden icke beviljar dem någon grace; men är den till sin karakter en välgörenhetsstiftelse, så bör väl kommunen understödja de enskiltas bemödanden, åtminstone så vidt det kan ske utan direkta uppoffringar, och icke vilja ockra på sina tjenster. Man må icke invända att t. ex. dessa hundra tusen rdr användas till. ett annat välgörande ändamål, ty man har icke lof att tvinga en jemförelsevis obemedlad att gifva skänker åt andra ännu fattigare. —L