Aftonbladet – 19 februari 1859, sida 2

skade, derunder blifvit bönhörd.. Då gudstjensten var slutad och man kommit ut på kyrkvallen, indrogos Holt och Hjelm genast i affärssamtal med ett par Fjällbackaboer. Moss hade tio menniskor omkring sig, och Majken träffade så många gummor — fruarne att förtiga — som ville språka med henne, att Emilia och kaptenen i en handvändning befunno sig alldeles ensamma. Så skulle vårt farväl ske på kyrkogården) yttrade den unge finske främlingen, och i rösten återkinigade de känslor, som ännu icke lagt sig inom honom. Hvarföre, svarade Emilia, säga vårt farväl om en så kort skilsmässa? I morgon kommer ju herr kaptenen till Gläborg. Han betraktade henne länge och med en knapp bekämpad rörelse. Nej, sade han, jag kan med skäl nyttja ordet farväl: jag ärnar mig längre bort änftill Lysekil, ty särskilta förhållanden tvinga mig till den resån. ; Emilia vågade ej göra någon fråga. Men på hennes ansigte, der ingen rörelse kunde döljas, såg kaptenen att denna underrättelse djupt inverkade på henne. Vill ni ännup, återtog han, med undvikande straffa mig för de fattiga ord jag yttrade, då vi. om natten gingo hem öfver isen? Gör ej det nu, då jag hoppas och bönfaller att m med en hjertlig och frimodig blick ger mig er band till afsked! Kapten Oddjers — hon såg upp i harts ansigte — icke menar ni att detta afsked skulle gälla er sista afresa från dessa stränder? Skulle ni icke mer komma till Svartskär? Nej — hans ton blef mera sväfvande — aldrig mera till Svartskär! Jag vill lefva och dö värdig er och min egen aktning, och kankända skulle jag ej det, om jag återkomme,