Aftonbladet – 18 februari 1859, sida 2

Vid denna kraftansträngning såg Åke helt slägen ut. : Emilia tänkte dock icke släppa honom för alltför godt pris. Jag vill ha rättigheto, sade Hon; uppstigande,, att säga dig något rätt allvarsamt. Låt det blott icke bli något tråkigt — du vetsatt sådant, icke är uppfriskande: för affärsmän. Men det är. icke heller uppfriskande för en aftärsmanschustru att få tjena som.afledare för såväl hans affärslynne som andra, lynnen, En och annan: gång under! ett långt äktenskap, kan det väl. gå an, men så ofta som nuw. Var det detta du ville säga? Det vär också detta att jag — som jemt uppfordras att lägga! band än: på min böftighet, än på min öförsigtighet, än på min retlighet; kortligen: bandoch fängsel4 allting jag borde väl också uppmuntras-af exemplet. Men när uppmuntrades jag så? Då: du är mörk 1 hågen — och det; har: du varit länge tänker du: ej på att just din egen sins nesstämning försättet mig i en hopoförhåls latidem, BVåri jag tvingas att begå dumhes fet. Döck intet ord mer! Nu känner jag mig bli helt god, och jag är rätt nöjd: med mig sjelf och det sätt; hvarpå jag afslagit den seger du visst tänkte vinnis Åke smålog. Nå, så gif mig nu en kyss — och skynda dig sedan, ty vi ha pratat så länge att middagstiden snart är inne ; Med en älsklig rörelse framräekte Emilia sina purpurfriska läppar. Men det: blef i alla fall en pligtgifven kyss. Åke kände det väl. Hvad kunde han dock je derom? än gick, visserligen nied ett nytt små