Aftonbladet – 18 februari 1859, sida 2

i Emilia, det är icke bra för en hustru att ha ett så häftigt lytine — det kati medtiden urarta, till en vana, som blir minäre treflig Emilia teg och kammade, kammade och teg: hon var grufligt ond. Men Kon ville be? Herrska sig — nemligen så länge Hon kunde. Nå, skall det mi gå derhän att du icke svarar din man? Jag tror icke att dettä beteende är passande. Åke — du bör tacka Gud att din hustru vunnit, den segern öfver sig sjelf att icke svara. Men efter dn bestämt dig för att icke begripa tystnaden, så låt mig då på en gång säga dig att jag så länge med öfvermenskligt tålamod låtit snäsa och skymfa nig, att min värdighet icke :..... D ke. började skyndsamt retirera möt dörren. Var så god,, afbröt han, söch tänk dig ett ögonblick före! Deraf torde din så ofta åkallade värdighet icke finna sig illa. ; Med en rörelse, som verkligen var beundransvärd i afseende på både behag och bastighet, kastade hon flätan. öfver hufvädet ock ig med karmosinröda kinder och blixfrände gon några ;steg. fram i rummet. Men derpå — liksom hon hastigt fått en ingifvelte öm att de vreda böljorna inöm Hennes bröst gingo; för högt i sky — Vände hon ännu BKastigäre tillbaka och satte sig på soffan med håret vårdslöst nedfallet kring axlar och ånsigte. ; I Sådant der är frestande för det möst bePansrade manliga hjerta. 3 : . i Nå, Emilia lilla, icke ville jag att du skulle taga det så hårdt! Du kan väl föreställa dig att en man vid tillfälle bör tala ett förnuftigt ord, då han anser det behöfVvas. Emilia såg upp. . Nu hade sinnet brutit sig och nära nog ingått i tårarnes stadium. Men hon kämpade — och behöll segern.