Aftonbladet – 18 februari 1859, sida 1

Först var det något om samvetet. Deref-! ter en tacksägelse till Gud att jag var ensam i natt. Och så hette det: En stund trodde jag ... Ja, nu vet mamma hvad jag trodde under den stunden och mycket mera dertill. Det vill jag dock i min bigt förklara, att jag med säkerhet vet att jag tyckte om min frihet derföre att jag i ro skulle få skrifva till mamma ... Men Gud vet om det ändå precist var det? Kanske tyckte jag det var nyttigt att jag gick igenom mitt samtal med kaptenen. Jag hoppas, mamma lilla, att deri ej var något sårande för min man. Betänk — en så ridderlig karakter som Oddjers... och dessutom reser han så snart: redan öm några dagar! . Tänk, om jag aldrig sett eller lärt känna Ake — jag undrar huru jag då ..... Nå, nu finner mamma bestämdt att mitt hufvud:är oredigt! Gud må veta att det icke är mycket troligt att-den qvinna, som gjort sig så mycket besvär med att fängsla en man, kunde: ha ögon för en annan ... Se på honom kan jag väl ändå, och jag känner mig dragen till honom med en sympati, som dock icke har det allra minsta tycke med kärleken. Om det icke vore så löjligt att mamma kunde skratta åt det; och om det icke läte så inskränkt och på allt sätt enfaldigt, ville jag. säga att jag tror det min känsla. för honom, har något riktigt moderligt ... Hvad mödrar äro lyckliga — och hvad de äro. älskade! Den kärlek, som egnas dem, är alltid den fullkomligaste och har mest af himlen ...... Nu fritager jag mig på en gång från allt logiskt sammanhang i mitt bref. Jag kastar mig på en gång in i det, som plågar mig så, att mina tinningar, bulta och mitt hjerta slår af ångest. Mamma — hvar skall jag göra af mina ögon, då jag vid middagen möter kaptenen?