Aftonbladet – 17 februari 1859, sida 3

taderneslanadets Dade laroverk och ungdom. Gammal kärlek rostar icke, säger ordspråket. Det är fruktan, att jag dock i ett eller annat fall blifvit missförstådd, som förmår mig att här än en gång yttra mig i läroverksfrågan, i hvilken jag eljest hade tänkt låta de offentliggjorda teserna blifva mitt sista ord, för att sedan uteslutande få egna mig åt några betraktelser äfven öfver vår kyrkliga ställning. Den fasta sammanhållning och den strängt utpräglade öfverensstämmelse emellan skilda läroverk och deras skilda afdelningar, hvilken jag vågat föreslå, har man ansett kunna, såsom enhet i metod, leda till dödande formalism, och derjemte, såsom enhet iläroböcker, kunna blifva hinderlig för en behöflig täflan i åstadkommandet och fullkomnandet af för undervisningen nödiga hjelpredor. Härpå ber jag få svara, att ingen metod skall kunna så i de minsta detaljer bestämmas eller så strängt påbjudas, att icke ändå lärarens personlighet kommer att göra sig gällande och modifiera metoden. Och för öfrigt skulle jag mycket misstaga mig, om man icke mot en död formalism skulle få ett säkert skydd i den lifaktighet och det vaksamma nit, för hvilka jag velat finna en borgen i den nödvändigt uppstående vexelverkan emellan läroverksministern, eforerna, de hvart tredje år från hela riket och från alla uppfostringsoch undervisningsverk sammanträdande revisionerna och de årliga distriktsmötena. I samma vexelverkan ville jag ock finna en garanti för läroböckers utbytande i rättan tid. Jag kan ej tänka mig annat, än att sålunda fråga om både metoder och läroböcker städse skulle från något håll uppstå, på samma gång som -allt förhästande i dessa afseenden skulle genom någondera auktoritetens betänksamhet förebyggas. Ingen erfaren skolkarl skall förneka det för ynglingarnes utveckling och undervisningens jemna gång menliga och för föräldrars eller målsmäns stundom små tillgångar betungande i ett oförberedt och ofta återkommande ombyte af läroböcker. Jag erfar städse en känsla af bedrötvelse, då jag eftersinnar, huru en och samma generation fått under sin skoltid ombyta t. ex. grammatikor tre å fyra gånger, utan att någon kunnat säga, hvaruti den ena grammatikans företräde framför den andra egentligen bestått. Under den! tid jag var rektor höll jag också städse derpå, att den lärobok, hvilken en gång välbetänkt hade blifvit satt i ynglingens hand, skulle af denne begagnas, så länge ämnet och de fast stälda kurserna sådant medgåfvo. Får icke sålunda ombyte af lärobok förutsätta nytt! ämne eller ny och vidlyftigare kurs, för hvil-! ken den förra läroboken icke var beräknad. så komma ynglingarne eller deras föräldrar och målsmän att allt emellanåt beskattas, och undervisningens gång att störas endast der-) före, att en egennyttig och beräknande förläggare tvungit författaren till någon lärobok.; att i en ny upplaga omfatta de i den gamla förekommande lärostyckena, eller derföre att! en ny lärare är personligen bekant med för-i fattaren till en annan lärobok. Andra må förorda tvenne eller flera bildningslinier, eller olika slags läroverk på olika! orter, icke behjertande den förlust i-dyrbar tid, den uppnedvändning af beräknad skoluppfostran, som sålunda tillskyndas den yngling, hvilken af. omständigheterna tvingas! eller förmås att från den ena till den andra linien öfvergå, eller hvilken sättes i valet! mellan att antingen blifva utan undervisning eller att mottaga en sådan, som ickejf motsvarar hans syften. Mig har erfarenheten s lärt att vara så mån om allas tid och allasår bildning, att jag önskar undanrödjandet af allt. ås som kan hindra eller störa äfven den mindre t bemedlades anlitande åtminstone af statensis elementarläroverk, Jag önskar icke blott att ls en från en till annan ort inom riket flyttande c yngling må kunna fortsätta sinskolgång utan t hinder af olikhet i kurser och läroämnen; jag t önskar till och med att sådan yngling må is redan påbörjade kurser och läroämnen kunna It begagna sina förut egande lärpbögker, 1 fans har antagandet och ombytet af 1513 roböcker vid hvarje läroverk för sig fått bero a af en med saken icke alltid nog bekant kyrk-s lig .eforus,. eller af. rektor, eller af läraren il klassen: eller i ämnet. Hvarthän detta ledt.e det är ossallom väl bekant.. Lärobokens upp-s uppställning verkar på metoden, dess större lc eller--mindre omfång verkar på ämnets be-l1 handling såsom undervisningsämne. Sålunda t har , man. i Sverge slutligen kommit derhän;f att samma ämne: i. det ena läroverket kan lt blifva knappt igenkänligt i det andra af sam; 1 1 f e I S 1 1 ( L L 1 s I i i fs q ; q ; i ; j ; j j ma, slag, samt att en yngling inom det ena läroverket kan vara en eller tvenne årskurser längre kommen i något visst ämne än en yngling ur. motsvarande klass inom det andra. Häraf må man döma, huru vigtig frågan. om läroböcker i sjelfva verket är. Enhet och öfverensstämmelse de särskilta läroverken emellan . måste, äfven. i det fallet, erkännas vara af behofvetpåkallade, Men vi kunna ej finna huru. denna öfverensstämmelse skall åstadkommas, såvida icke antagandet och ombytet af läroböcker får för samtliga läroverken bestämmas eller bero af en och samma l: auktoritet, hvilken då bör hafva tillfälle att få nya läroböcker behörigen granskade, makt att. bestämma tiden och sättet för deras antagande vid undervisningen, och tålamod att afvakta rätta tiden och att beräkna en öfver-i gång utan brytning. i Det vore ett godt, om läroböcker endast : med betänksamhet både författades och antoges. Statens läroverk böra vara skyddade mot faran att, till följd af. öfverraskning eler partiskhet, blifva experimentalfält för dåliga läroböcker, och bristande afsättning å sådana bör icke kunna blifva ett hinder för förfats tandet af goda; Det är sant, att en fullkom-: lig öfverensstämmelse läroverken emellan skulle innebära, att en lärobok antingen blefve antagen för samtliga rikets läroverk, eller icke alls. begagnad; men äfven i ett. och samma ämne skulle ändå läroböcker af olika