Aftonbladet – 16 februari 1859, sida 3

, (Insändt.) Till rikets herrar komministrar. Snart skola rikets ständer sammanträda. Många vigtiga frågor skola-af dem utredas och afgöras; frågor, som röra oss ganska nära, såsom de presterliga befordringslagarne och löneregleringen för oss. Eder, mine embetsbröder, som arbeten för en ringa lön, ehuru vårt arbete både är herrligt och vigtigt, och söm hafven föga utsigter med närvarande befordringslagar, att vinna en anständig och bekymmerfri bergning på gamla dagar, ropar jag an: Kommen också till den stora rådplägningen! Uteblifven icke såsom vanligt! Tanken icke heller: vår röst höres icke och vårt rop vinner icke gensvar i regentens eller ständernas bjertans ty de till den förre inkomne lönespecifikationer tala nog om våra små otil räckliga löner, och ständerna böra få veta, med hvi ka bekymmer vi nära oss, hvika försakelser vi måste underkasta oss för att kunna uppfostra våra barn, huru torftigt det ser ut i mångens vårt hem och huru våra enkor vid vår bortgång äro hemfallna åt armodet och icke så sällan åt — fattigvården. Kommen och framläggen sanningsenligt och utan några öfverdrifter vår ställning! Vårt rop skall icke helt och hållet förklinga. I hafven kanske ofta, i likhet med mig, hört våra åhörare, såväl de höga, som sjelfva folket erkänna, huru stjufmoderligt vi äro behandlade i jemförelse med andra embetsmän, hvilkas studier varit af lika omfång? Få vi icke tyda detta såsom hopp om framgång för vårt rop om rättvisare befordringslagir och en anspråkslös lön för våra mödor? Få vi icke hoppas att samma allmänhet, som erkänner vår nöd, skall finnas villig att göra allt för att afbjelpa densamma? Så hoppas, så tror jag, och hoppet skall med den Allsmäktiges hjelp icke komma på skam, om vi, såsom en man, stå upp och. anbefalla vår sak åt Svea rikes rättvise regent och dess aktade och aktningsvärda ständer. Välan derföre mine bröder! Låtom oss icke längre stå med armarne i kors och se på, huru vårt öde afgöres, utan upp och låt vår stämma hörag ifrån egna ombuds läppar vid kommande riksmöte! Det är väl sannt, att de allra fleste af oss äro fattiga och att mången af oss således för de bidrag, som vi måste vidkännas för ett ombuds aflönånde, måste försaka och umbära några af de få beqvämligheter, vi kunna ega, ja kanske dermed öka våra redan tryckande skulder. Dock — hvad gör det förra för oss, som redan äro vana att umbära så mycket? Och om vi vid vår död skulle hafva några tiotal riksdalers skulder mera, tillkomna för det vi sökt på lofliga vägar förbättra vår stall ning, och således sökt bereda oss möjlighet att göra hvar man rätt, så skall med all sannolikhet våra fordringsegare förlåta oss detta när vi hvila i grafven. Låtom derföre alla våra betänkligheter fara, mine oröder, och beredom oss att sånda ett ombud af vår egen klass från hvarje stift till kommande riksmöte! Väljen dertill en Kristeligt sinnad, redbar man, som, om icke utrustad med lärdom, dock är begåfvad med ett kiart och moget omdöme, -en orubblig stårdaktighet, mod och ihärdighet, så att vi må kuana hoppas att han blifver oss en trogen målsman inför regenten och rikets ständer, och ett redskap, som arbetar på framgången af allt som är kristöligt sannt, rätt och godt. D— den 9 Febr. 1859, Dizi.