Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 2

sörja deröfver att, om Åke hade en inre oro — den måtte härleda sig från affärer eller någon kanske dermed sammanhängande samvetsfråga — han då icke lika så gerna flydde till henne, hans hustru, som till den i alla fall främmande qvinnan. En gång hörde hon Holt hviska till kapten Oddjers med halfhög röst (Holt var en fullständig mästare i konsten att hviska): Det är märkvärdigt att en man af så kraftig natur icke skall kunna beherrska sin svaghet — jag riktigt bäfvar för honom. Kaptenens enda svar bestod i en ryckning på axlarna. Han tycktes icke förstå det språket. Om det nu icke varit Holt som fällt dessa så mörka ord, den alltid lika afskydde Holt, då skulle den med sitt högmod och sin ångest. kämpande Emilia kunnät enskilt fråga efter meningen. Men att sätta sig i ett hemligt förhållande till. Holt, och emot sin man dertill, det var omöjligt. Att på något sätt vända. sig till kapten Oddjers med samma fråga, var ännu omöjligare, ty han var ju en fullkomlig främling, hvilken dessutom på något eget sätt kunnat tyda ett sådant närmande, Nej, mot båda dessa utvägar uppreste sig Emilias stolthet, och denna var så stor, att hon ända hittills lyckats dölja för sin man och för alla sitt hjertas feberaktiga oro. Två -gånger hade hon gått den väg, som för henne var den rätta och hvilken hennes goda instinkt lärt henne, nemligen att utan omvägar fråga Åke sjelf hvad som förörsakat denna hans egna och svåra förändring; men vid: det ena tillfället hade hans enda svar varit en så isig och oförklarlig blick, att hon rädd dragit sig tillbaka, och vid det andra -hade han visserligen svarat med ord, men dem bjöd -bon fill att glömma, ty det var ett-så sträft och snäsigt svar, att hon med