Aftonbladet – 12 februari 1859, sida 1

och mer. förälskade och svartsjuke Holt af fruktan att han. skulle återkomma, hvilket trångmål orsakade att han aldrig, utom för de mest nödvändiga skäl aflägsnade sig. För Moss uppgaf han det ena märkvärdiga förhindret efter det andra; och vid det sednaste af de tre korta besök, som han aflagt på Gläborg, hade han i allra djupaste förtroende meddelat farbror. att något så besynnerligt och hemligtsfullt ofta företedde sig i hans kompanjons hela väsende, att han, Holt, ansåg som sin pligt att. så litet som möjligt lemna. honom ensam .med affärerna, der tankspriddhet aldrig dugde. Jag vågar ej närmare förklara mig nu, hette det vidare, men jag svär, farbror, att endast de mest trängande omständigheter tvinga mig att afstå från nöjet att vistas på Gläborg så mycket som jag borde för min enskilta affär. . Men måhända inser farbror också att ett förhastadt frieri totalt skulle göra slut på mina få förhoppningar. Kanhända skall mamsell Majken fördraga mig bättre med tiden, då hon finner att jag lägger band på. mig och vördar den känsla hos hetine, som ännu icke utslocknat. Du kan ha rätt, svarade Moss, som oaktadt sin egenskarpsinnighet icke var i stånd att i Holts. förklaringar se annat än ren, klar sanning, ty den tanken att Holt låg slafbunden i en otillåten kärleks fjättrar trängde sig ingen enda gång på honom. Nog: hade han vid det förut omnämda tillfället, då han straffade. sina fruntimmer med den stora rymningen till Göteborg, mycket grubblat på Majkens yttrande att Holt haft någon enskilt anledning till sin hastiga afresa, men huru han vände den omständigheten, såg han i den ingenting annatän qvionolist, som ville leda honom påj falsktspår, , Häråt . skrattade, ban dock i sitt sinne: han vore en för gammal räf att falla i sådana barnsnaror.