Aftonbladet – 11 februari 1859, sida 2

Nu, min Gudmar, ha vi ej nu känt sällhetens fullaste och renaste höjd! Kunna vi väl. någonsin blifva olyckliga med så rika glädjeämnen, så vackra minnen? Olyckliga — nej, aldrig! Vet du, älskade Majken, att jag bestämdt i denna stund här uppe hos dig är en annan menniska, än den der hederlige unge jaktlöjtnanten, som nyss befann sig på jakten dernere.vid ön...n ...liksom jag, svarade Majken, är en annan menniska der hemma i den dagliga omgifningen. Förstår du icke att det är just dessa högre stunder, då vi både äro och icke äro oss sjelfva, som utgöra beviset på att vi tillhöra en sfer, som ej alltid blir denna. Du har rätt, men...... Gudmar ryckte hastigt till. i Hvad var det — hvad blickar du utåt sjön efter? Måhända borde jag säga att detvaringen: ting — men du skulle icke tro mig. Vetdu, älskade, att en besynnerlig sammanställning i detta ögonblick tvingade sig på mig. Jag tyckte mig hastigt från denna solglänsande stund förflyttad tillbaka i den svarta natten, då de djerfva mörkömännen kommo vadande i vattnet efter båten. Ännu hör jag i mit öra ljudet af Olagus Esbjörnssons röst: Nästa gång vi träffas, svär jag att det bli enderas banel Ja, nu ser jag, min käraste befälhafvare. att du är vidskeplig som en gammal sjöman ! Icke lärer du och mörkökarlarne så hastigt få något obytt er emellan; men skulle det så ske, är du i Herrans hand, och der leninar jag dig trygg. Och om... Nej, nu får duicke fördystra vår himmel.. Se, såsom du nyss sade, huru solglänsande den ir och huru blå den hvälfver sig öfver vår trolofningsklippa!, Kom nu, kom,,så få vi