Aftonbladet – 10 februari 1859, sida 2

VO VV VO— ——O — nn —L— Så tala då, min käre -Pehr! uppmanade jag. Allt är ju rätt mellan er och hustrun och barnena era? ; y Gudbevars, pastor, inte lutardet ditåt! Det är en gammal sak, som nu skall fram i dagslysningen. Jag skall ta den-i sigte... Säg mig, fader Pehry när dentilldrog sig? Åh, kära herr pastor, det var under en höst för många herrans år-sen, då jag höll på med tran-kokning vid stranden. Det var ändå i samma dagarna som den hölländske kapten försvann utan att en nånsin fick spörja till liket: Det mins jag... Nå, vidare då?s Jo, det var en qväll i mörkningen. Medan grytan kokade, gick jag i strandbrynet och tittade efter om något. fiskekrom eller sådant hade flutit opp, då jag fick tag i någonting, som jag TA kunde ha hört till en skäl eller annat större sjödjur. Jag hade brådtom och såg inte vidare på, utan kastade det i grytan till det andra... Men jösses, så det klack till i själen på mej,: då jag en stund derefter lyste med furublosset öfver kokningen och såg en liten klädeslapp med en knapp i flyta ofvanpå. Jag begrep rätt i detsamma att det måtte ha varit lemningar efter en menniska, och säkert var det efter holländarn, som slagit sönder sej mot underklipporna: det kunde jag begripa på knappen. ; Jag blef så förskräckt, att jag ville ha tömt ut hela trankoket, men pastorn vet nock sjelf. hur det står till för fattigman: han får ofta lägga fin-samvetet på hyllan — hvad skulle vi stackare ha lyst oss med till vintern, om jag, följt den viljelagen! Jag gjorde ändå hvad jag kunde: Jag plockade opp sar kerna och FR ner dem en söndagsqväll i kristen jord. Men Gud skall veta hur tung