Aftonbladet – 9 februari 1859, sida 3

af presteoch bondestånden, men afslogs af adeln och borgareståndet, blef genom omröstning i förstärkt utskott förkastad med 60 röster emot 58, försvunno våra förhoppningar med ens om någon hjelp vid då pågående riksmöte, hvilket också utgången bekräftade. Ty vid det beslut, som stärderna häremot fattade för-användandet af de till folkskolan anslagna medel, anslogs väl en del häraf, såsom det hette, till förbättring af nuvarande folkskollärares löner, men då dervid fästes det vilkor, att en folkskollärare först då kunde erhålla något af detta anslag, nör skoldistriktet frivilligt så mycket böjde hans lön öfver minimum att denna förhöjning motsvarade dubbla beloppet af hvad som af anslaget äskades, så var med detsamma emellan oss och den beviljade lönetillökningen ett sådant skrank uppsatt, att endast ett ganska ringa antal ibland oss äro nog lyckliga att detsamma kunna öfverstiga. Ty erfarenheten visar, att det hörer till undantagen, att skoldistriktet frivilligt höjer lärarens lön öfver minimum, äfven om han är en man, med hvilken det har allt skäl att vara belåtet, De allra flesta af oss få således, såvida inga andra åtgärder bärutinnan blifva vidtagna, fortfarande nöja oss med våra gamla löner och våra gamla bekymmer. Det är under sådana omständigheter, som vi, ättlingar af det gamla svenska folket, i likhet med detta, näst. Gud, fästa våra förhoppningar vid eders Kongl. Maj:t om hjelp i vår svåra ställning. Vi veta alltförväl, att rikets nuvarande finansiella ställning icke tillåter några stora uppoffringar för oss å statens sida, icke tillåter att bereda oss något öfverflöd; vi begära det icke heller; vi begira endast nödtorftigt uppehälle; dagligt bröd — så väl behöfligt för en tjenstemannaklass, hvilkens arbete allmänt erkännes för att vara d t mest ansträngande både till kropp och själ och ett ibland de vigtigaste för. ett folks andliga och lekamliga välfärd. Väl finnas ibland oss, vi erkänha det, måhända icke så få mindre duglisa medlemmar, som icke mycket gagna — och det kan ju icke annat vara; ty hv.lka embetseller tjenstemannaklasser hafva icke sådana inom sina leder? — men så våga vi derjemte likväl hoppas, att det icke kan förnekas, att ibland oss finnas många på sin plats dugliga och ritiska män, som efter yttersta förmåga använda alla till buds stående krafter för sina skolbarns väl, och i sina redliga sträfvanden härutinnan endast kunna hindras af en omständighet — brödbekymret. Om icke snart något göres för att sfhjelpa detta bekymmer, torde ganska menliga följder för folkskolans framtid deraf uppstå. Ty mången, annars duglig och nitisk lärare, står för denna orsaks skull i fara att, jemte skolarbetet, nödgas gripa till andra binäringar för att bereda sig sin utkomst, hvarigenom lusten för hans egentliga kall lätt förslöas eller tillintetgöres; eller också nödgas han, så mycket han än älskar sitt kall, att för alltid lemma den så stjufmoderligt behandlade folkskolan och genom ännat arbete söka sin utkomst (såvida hans krafter i folkskolans tjenst icke redan blifvit brutna); emedan hans samvete icke tillåter honom att sköta sin skola blott till hälften, och brödbekymret hindrar honom att sköta den med besked. Den besynnerliga utväg, som man från ett visst håll påstått böra vidtagas, att nemligen vänta så länge med att bereda folkskollärarne nödig löneförbättring till dess de mindre duglige ibland dem, ledsna vid det lönlösa arbetet, lemnat sina tjenster, torde således leda till raka motsatsen. Ty det är att befara, att om man på detta sätt vill skilja agnarne från hvetet, får man till slut endast agnar qvar. Vi våga derföre, icke blott i vårt eget, utan äfven i folkskolans intresse, i djupaste underdånighet anhålla, att eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder till rikets snart församlade ständer aflåta nådig proposition, a!t rikets ständer måtte fatta det beslut, att hvarje lagligen examinerad och antagen folkskollärare, som af sitt skoldistrikt vitsordas för duglighet och fit, måtte, utan. afseende på om skoldistriktet höjt hans lön öfver minimum eller icke, af statens medel årligen få lgodonjuta en sådan löneförhöjning, att hela lönen, utom impligtjordland, kofoder, husrum och eldbrand, uppgick till. minst 400 rdr rmt, samt att de medel, som redan äro anslagna till folkskollärarnes löneförhöjning, härtill måtte användas, och, om dessa skulle dertill befinnas otillräckliga, rikets ständer ytterligare härtill måtte anslå en efter behofvet lämpad summa. Förhoppandes att eders Kongl. Maj:t i nåder lika mycket behjertar de giltiga orsakerna till vår klagan, som billigar våra här gjorda fordringar, våga vi med tillförsigt vänta, att eders Kongl. Maj:t icke skall lemna denna vår bön ohörd. Med djupaste underdånighet framhärdar eders Kongl. Maj:ts allerunderdånigste och tropligtigaste undersåtare.