Aftonbladet – 9 februari 1859, sida 3

Stormäktigste, allernådigste konung! Inför eders Kongl. Maj:ts tron våga undertecknade, folkskollärare inom Lunds stift, på detta sätt i djupaste underdånighet frambära våra bekymmer oeh önskningar angående vår tryckande ekonomiska ställning, utbedjande oss den ynnest, att eders Kongl. Maj:t nådigt ville upptaga hvad vi idetta hänseende hafva att anföra. Det är eders Kongl. Maj:t nogsamt bekant, att då rikets ständer vid 1841 års riksdag, ledda af en vis och för sitt folks andliga och lekamliga välfärd nitälskande konung, stiftade den lag; hvarigenom svenskå folkskolan hufvudsakligen fick sitt nuvarande skick — hvilken Tag icke minst bidragit dertill, att denne konung af hvarje redlig svensk städse behålles i ett kärt och dyrbart minne — bestämdes minimilönen, med vissa vilkor, för hvarje enligt denna författning examinerad och antagen folkskollärare till 16 t:r spannmål, foder och sommarbete till en ko, lämpligt jordland samt husrum och eldbrand. Vi hvarken vilja eller kunna klandraatt: konung. och ständer under då varande förhållandenicke bestämde folkskollärarens lön högre; ty dels voro lefnadsomkostnaderna då vida lägre än nu är: fallet, och dels föreställde man sig då förmodligen icke, att folket, vid tillämpningen af denna lag, nästan allmänt skulle göra det till mazimum, som konung och ständer hade satt till minimum. Detta har likväl skett. Ja, man har t. o. m. på många ställen, så långt man vågat, äfven sökt kringskära detta minimum, :så att kofodret, äfven om inga lokala förhinder varit tilfinnandes, merändels blifvit ersatt med 2 t:r spannmål — en ersättning, som ingalunda kan anses tillräcklig — och hvad åter det i förfsttningen omnämda jordlandet angår, så finnes visserligen vid de flesta skolor ett dyl kt, men om folkskolläraren deraf skall komma i besittning, får han vanligen beqväma sig att derför erlägga ett ganska försvarligt arrende, i annat fall bortarrenderas jorden till annor person, och folkskolläraren får då i bästa fall nöja sig med ett eller annat kappland såsom lämpligt jordland., Att denna sålunda kringskurna minimilön, bestående af 18 t:r spannmål och förlidet år, efter, Malmö läns markegångstaxa, endast uppgående till 198 rdr rmt, under nuvarande höga priser på alla lifsförnödenheter utom spannmål, icke på långt: när är tillräcklig för folkskolläraren att ens nödtorftigt underhålla sig och sin familj, är så påtagligt, att derföre icke torde behöfvas några bevis. Mången rättsinnad och för folkskolans väl nitälskande representant vid våra riksdagar har också insett och erkänt detta, till följd hvaraf flerfaldiga motioner, isynnerhet vid sistförflutna riksdag, blifvit väckta, syftande derpå att bereda oss någon lättnad i vår bekymmersamma ställning. Och då ständerna vid nämde riksdag antogo hälften af den s. k. skyddsafgiften till att. användas till folkskolans behof, hoppades vi så mycket mera, att våra billiga förväntningar härutinnan icke skulle blifva gäckade, som nästan alla ändra rikets såväl högre som lägre tjenstemän, af hvilka få voro i så tryckande omständigheter som vi, då fingo hugna sig af ganska betydliga löneförhöjningar. Men då den motion, som af hr dr Sandberg i presteståndet väcktes, hvari föreslogs, att hvarje lagligen antagen och examinerad folkskollärares lön borde uppgå till minst 400 eller 450 rdr rmt. hvilken motion bifölls