Aftonbladet – 9 februari 1859, sida 3

himd var dervid klädd i schal och schalett; den andra qvinnan likaså, och tyckte vittnet att dessa personer: voro desamma som han sedermera på söndagsaftonen såg i Boklunds sällskap. Då nu dessa tre personer. utkommo ur porten, stannade de på gatan och togö afsked af hvarandra; dervid Boklund tog de båda andra i hand; Hela deras beteende tycktes antyday att de voro goda vänner. Då de derpå skildes, gick Boklund åt Malmskilnadsgatan, de andra åt motsatt håll. — En annan dag, någon tid förut, då vittnet var uppe hos öfverstinnan angående något skoarbete, såg han i köket hos Boklund en an nan qvinna, stående bredvid henne vid fönstret. Och erinrade. sig vittnet slutligen, att han den das mordet föröfvades mötte Boklund i porten kl. mellan 4 och 5 på e m., dervid hon bar ett knyto ,med bröd eller något annät. s Ordföranden vände sig derefter till Boklund, yttrande, att hon nu vore beträdd med osanning, Wicksell. hade aflagt en dyr ed att tala sanning, och man måste derföre mera tro på honom än på Boklund sjelf. Boklund bedyrade, att hon på söndagsaftonen helg tiden satt inne hos öfverstinnan och icke talade vid någon annan menniska, Om öfverstinnan lefde, — tillade Boklund — eller kunde stiga upp och omtala det, skulle hon säga alldeles detsamma som jag, det bedyrar jag, om det också vore mitt sista ord på jordenn. Wicksel!, tillfrågad om han vid de omvittnade tillfällena hade hört Boklunds röst, förklarade detta ej ha varit händelsen. men tillade, att han likväl varit henne så nära, att han kunnat taga i henne; -Murareenkan: Nilsson, derpå förekallad, berättade, att då hön söndagen den 14 Nov. mot kl. 8 på aftonen i sällskap med Wicksell kom från engelska kyrkän och, gående midt öfver gatan, passerade porten till det hus der öfverstinnan Sederholm bodde, såg hon: två qvinnor och en karl stå i sjelfva porten, stråx innanför räonstenen. Båda qvinnorna voro klädda i -schal och schalett; -karlen i mörk rock. Alle tre voro yngre personer. Vittnet frågade dervid Wicksell hvad det der var för folk; hvarpå Wicksell svarade, att den ena var öfverstinnans jungfru; : men de andra kände han ej. De trenne personerna talades vid, skrättade och syntes muntra. Vittinet kände ingen af dem och såg dem alltför flyktigt för att kunna känna igen någon af dem. På måndagen, berättade vittnet vidare, skulle hon kl. mellan 5 och ,, 6 gå upp till Wicksell. Kommen midt på gatan framför porten, såg hon en karl och en qvinna, efter hvad,hon tyckte, samma personer dem hon sett aftonen förut, komma uppifrån gränden och taga af inåt porten; men de hade ej kommit mer än ett par steg in i portgången, då de tvärt vände om och hastigt gingo förbi tillbaka utåt gränden, efter hvad vittnet tyckte, med anledning deraf, attj de hade märkt någon på gården, som de ville undvika. . Vittnet kunde icke taga på sin ed, att det. var samma . personer dem hön aftonen förut hade sett i porten, men på klädseln föreföll det henne så, synnerligast hvad karlen angick. Som vittnet ej träffade Wicksell, gick hon strax åter ned. , Då hon nu kom midt på gården, såg Hon åter samma personer komma i smått lunk in genom porten och, då de märkte henne, skynda inåt den trappuppgång, som ledde till öfverstinnäns våning, dervid beteende sig på ett sätt, att det för vittnet blef så påtagligt, att dessa personer voro rädda och ej ville visa sig för husfolket, att hön ansåg sig kunna faga detta förhållande på sin ed. Karlen, som, hon sett, var ej så lång som tilltalade Ödberg. Det på öfverstinnan föröfvade mordet fick vittnet först höra omtalas på tisdags f. m. af Wicksell, som då besökte henne. Senare på dagen, då de ånyo träffades och samtalade om saken, hade de ihågkommit och ömsesidigt påmint hvarandra de omständigheter vittnet nu berättat. Ordföranden (till Boklund): Nå, hvem var det som sprang så der på måndagsaftonen? fölökteraer. Boklund: Det kan jag ju icke veta. Ynplingen Carl Lönnborg, som sade sig vara mureriarbetaäre och bo hemma hos modren, förenämda enkan Lönnborg, hade måndagen den 15 Nov. gått hemifrån kl. !7, 7 på aftonen i sällskap med cigarrarbetaren Herman :Lundstedt. Komne i Qvarngatsbacken, mötte de Ludv. Ödberg, med hvilken vittnet sade sig ha vexlat några ord, på sätt Ödberg sjelf uppgifvit. Vittnet, som begaf sig till Ladugårdslanästeätern, såg Ödberg en kort stund senare komma efter dit och der tillbringa hela afionen, utan attvittnet någon gång såg honom vara ute. Vid spektaklets slut gingo Ödberg, Berg och vittnet tillsammans hem. : Ödberg var hela aftonen i vanligt lynnPaåföljande. onsdags afton kom vittnet hem kl. 6, dervid han hörde Ödberg begära sina kläder och såg honom, sedan han fått dem, genast aflägsna sig: .. Vittnet observerade dervid ej hans sinne:stämning och kunde ej se att Han var full. Vittne:s mör talade sedan om att Ödberg sagt några ord och sutit vid bördet och gråtit, och Dora Wennerström tillade att-han sagt: Hur skall jag få syndernas förlåtelse ?) Vittnet tyckte att det ej var rätte, och Berg sade, att man borde gå till vaktkontoret och angifva Ödberg. Ordf. sporde Lönmnborg hvad han sjelf tänkt om saken; Carl: Lönnborg genmälde, att han ej vetat hvad han skulle tro. Han hade ej förut hört talas ora mordet, men de hemmavarande talte nu om attett sådant blifvit begånget, och tillade: Det måtte väl 8j vara Ödbergo; — Berg och vittnet följdes emoallertid till vaktkontoret, der Berg var den, som egentligen förde ordet och gjorde angifvelsen. Ödberg omtalade nu, enligt hvad vi-i gårdagsblalet omförmälde, den :hotelse som enkan Löunborg skulle ha yttrat efter honom då han uflägsnade sig. Betjentgossen G. W Lundström, anstälid i tjernst 108-hofintendenten Westin; hördes derpå. Det enda f vigt han hade att meddela var, att Han, som i wuset fått höra. på hvad sätt öfverstivnan blifvit mörlad, hade vid Ödbergs besök hos hr Westin omtalat vad: han visste för Ödberg samt dervid äfven omvämt att öfverstiönan blifvit stucken -öch skuren-i talsen. På fråga förklarade Har sig icie ha hört idberg fälla några sådana utlåtelser, som att det vär ätt åt henne, eller något dylikt. Ödbery medgat, att det väl kunde vara möjligt, att Lundström sagt att den mördade var skuren i halsen, nen han kunde ej päminna sig sådant. Cigarrarbetarehustrun Linds röm, öckså boende i huet vid Mäster Samuels gränd, hade, fredagen inrian nordet begicks,kl. half 8 på aftonen sett en längre ar) i brun hatt stå innanför pörten-på gården och 8 RN öfverstinnan Sederholms fönster. Någon lag föruthade hon sett en mindre kärl inne på gårlen gå och se sig omkring. Arbetskarlen Pettersson, åberopad af Ödberg för att tyrka det han måndagseftermiddagen befann sig på rogen Silfverskåpet å Riddarholmen; påminde sig att jan der sammanträffat med Ödberg en eftermidlåg, då denne omtalat att han köpt sig stöflor, nien iden kunde han icke närmare bestämma. En däg i yttvingen hade hän varit i Ödbergs sällskap, derid denne sagt: Nu har jag flyttat åt min mor; som ar fått bra: husrum, fastän den elaka käringen åt ut enhe.r 4 Ödberg imedgaf att han möjligen fällt ett sådant ttrände, och håde han i sådant fall åsyftat hr Weii 8 hushållerska. Arbetskarlen Österberg, af samma skäl af Ödberg beropad, kunde i afseende på måndagen ingenting åminna-sig. Men om sitt sammanträffandö med Öderg på Stadssmedjegatan på onsdågen afgaf han en erättelse, söm i allo bekräftade hvad Ödberg sjelf eröm uppgifvit. 3 Arbetskarlen Ahlfors, af samma anledning åberoad; mindes väl att han en oftermiddäåg varit tillmihans med Ödberg på Silfverskåpet: men hvilken ag det var kunde hån ej uppgifva. Enkan Ödberg, förekallad för att lemna upplysöin