Aftonbladet – 9 februari 1859, sida 1

Holt blygsamt, om det låter säga sig att orden hvimla i hjertat? , , Nå, så måtte väl känslorna kunna hvimla ål ; Det är sant! återtog Holt... (Men då skulle de först finhasb tänkte han inom sig)... I alla fall kunde farbror med sin skarpsinnighet icke undgå att se hvad som förbryllade mig... En sådan min kan deköntenansera den modigaste.n Dumheter! Skulle man bara rådfråga qvinnfolkens miner, då komme man icke långt i kännedomen om dem ... Gå nu åstad och bär dig klokare åt, medan jag blandar till min toddyt SÅN E Den infama qvinnan! tänkte Holt, i det had återvände till förmaket för att ytterligare pröfva sina ressurser. Fon ser så obesvärad ut, blott för att förödmjuka mig; och vore det ej för hämden på jaktlöjtnanten och för Moss stora rikedom, den man grant märker i allt, så skulle ingenting fresta mig till denna vånda... Se så — Moss kikar på mig tvärs igenom glaset, som han rör om sockret i.. En Högst intressant belägenhet, just en angenäm inledning till den första kurtisen! Jag vill svära på att jag icke kommer att säga annat än de kolossalaste dumheter. Också tycktes det: blifva alldeles förgäfves för Holt att bringa-sig upp i fläkten. Med dröjande steg nalkades han förmaksbordet; och sedan han ett par ögonblick värit sysselsatt att betrakta de inbrända målningarne på lampkupan, hvarvid han så när uppbränt sitt hår, sade han hastigt, liksom hän varit rädd att mista en så präktig inledning: Mamsell Moss öfvergaf Svartskär — huru tömt det nu måste vara der! Ja, döt måste verkligen vara mycket tomt..;utmärkt tömt Herr Holt vill smickra. mig. mt